Hola! Mucho gusto, amigos!
Jag åkte ut till la
Cacita idag på eftermiddagen, en lugn oas i utkanten av Esteli.
Stället fanns intill huvudvägen omkring 500 m från sjukhuset. På
området fanns planteringar, fruktträd och bänkar att sitta på.
Dessutom en liten restaurang där det bjöds på kaffe, eget
tillverkat te, yoghurt och hembakat bröd. För 37 córdoba fick jag yoghurt och te (24,2 córdoba=1 USDollar=0,75 euro). Stället var
välskött och snyggt. Hit åker jag flera gånger. Men själva
bussresan var i sig en upplevelse.
 |
| parken bjuder på skugga under träden |
 |
| här finns en kaktusavdelning |
 |
| citronerna mognar |
 |
| ett mangoträd |
 |
| solljuset är nästan för starkt för fotografering |
 |
| caféet ligger utomhus. här är lugnt på vardagarna |
Det åker runt en massa
bussar här i Esteli. Privata, som kör ut arbetare till
cigarrfabrikerna morgon och kväll. Lite ”finare” bussar som åker
till Matagalpa och längre bort. Men det är med den lokala
busstrafiken som jag åker. Bussarna är uppmålade amerikanska
skolbussar, som åker med fönstergluggarna öppna och alltid en dörr
öppen, där konduktören står och hojtar och viftar till bekanta.
 |
| ombord på bussen tillbaka till Esteli |
Jag stiger på vid
busshållplatsen mitt emot katedralen.Frågar om bussen går ”al
hospital”, stiger på och sätter mej. Konduktören begär 4 córdoba
om en stund. Bussen kör zikzak genom staden och på nästan alla
hållplatser stiger det på folk som skojar och har roligt. Ibland
ser man någon på gatan som man hojtar till. Såhär spontana är
de, Nicaraguanerna. Plötsligt ropar en man till på gatan och han
hoppar in med sin hundvalp under armen. Chauffören rattar in en
radiokanal där en man håller en predikan och ovanför förarfönstret
läser jag på en banderoll Jesús dueño a mi corazon
(Jesus äger mitt hjärta). Efter predikan rattar han in Andréa
Bochelli som sjunger Vivo per ley (Jag
lever för dej). Glädje varvas med glädje mitt i allt det svåra i
tillvaron.
 |
| Nicaragua är vackert i kvällssolen |
Jag är
helt fascinerad av alla intryck och glömmer stiga av vid sjukhuset
och blir påmind av konduktören efter en stund om detta. Bussen hade
redan åkt någon kilometer in mot stan igen. Men ingen fara påpekar
han du kan stiga av vid nästa hållplats och vänta på nästa buss
som kommer om 5 minuter. Flera personer engagerar sig i vårt samtal
och försöker ge mej instruktioner och goda råd och pekar. Jag
tackar och stiger av. Sen tar jag en runda till genom stan.
Hasta
pronto!
Ett av de bästa sätten att lära känna folk i främmande länder är att åka lokalbuss. Det är inte alltid så bekvämt men man upplever annat än turistställen och man kommer närmare lokalbefolkningen. Esteliborna verkar vara vänliga och spontana.
SvaraRaderaFint att du har med bilder. Tillräckligt stora också när man klickar på dem så att man ser lite vad det handlar om.
Hej Guy. Detta är första gången jag är inne på er blogg. Och jag är så glad för din skull. Jag förstår du mår enaståend; "outstanding". Astrid och jag har ett uttryck "avundglad" när vi gärna skulle byta med vad någon annan har eller är med om, utan att missunna personen i fråga detsamma. Jag är det, avundglad, och gläder mig med dig och dina upplevelser. Det var nog så, på ett ungefär, jag tänkte att resan skull bli för dig - som hand i handske för dig. Ivan S kan slänga sig i väggen :)! Skulle du blivit hemma - vad dåligt du hade mått nu.
SvaraRaderaHa det fortsatt gott. Ska bli trevligt att höra vad barnen tycker om Ernesto...
mvh Peter