Resfeber

iHola!

Här försöker jag packa inför 3 månader i Nicaragua, det är den längsta tid som jag varit från min familj och hemkommun någonsin!
 Mina tankar går till mina skolkamrater i Kredu som fått lämna sitt hemland av olika orsaker...skulle jag ha klarat det!? Att börja lära sig ett helt nytt språk, sätt att leva osv...Jag gissar att jag hade också gjort allt jag kunnat för mina barn, ge dem en bättre framtid! Jag beundrar er verkligen!
Nu har jag fått lära mig ett nytt språk och nu FÅR jag åka till ett annat land, vilken gåva!
 Tack till skolan och mitt varmaste tack till alla nya vänner jag fått, att ni funnits där och gjort min studietid så rolig!
Varma kramar från Helena

Here I´m trying to pack my suitcase, ahead of me are 3 months in Nicaragua, the longest time I have ever been away from my family and home-village!
 My thoughts are now with my school-friends in Kredu, they have left their home-countries because of different reasons...had  I managed that?
Starting to learn a completely new language, way of living and so on...I guess I had also done everything I could for my children, getting  them a better future! I really admire you!
Now I have got the oppurtunity to learn a new language and no I CAN travel to another country, what a gift!
Thanks to the school and my deepest thanks to all my new friends, for being there for me and making time at school so happy!

Warm hugs from Helena 

Vinterbild

Vintern är fantastisk

Halvtid

Hola! Mucho gusto!

Efter halvtid i studierna är det dags att göra en resumé. Studierna har verkligen varit intensiva. På två och en halv månad hade vi läst igenom kursboken. Sedan dess har vi för det mesta repeterat och läst på egen hand så mycket vi orkat. Jag borde ha läst in mera ord. Det märker jag nu. Men problemet har varit för min del, att min hjärna helt enkelt inte tagit emot mer. Vad har jag då lärt mej. Det frågar nästa alla. -"Försök säg det och det på spanska". För det mesta har det låst sig eller så kom jag först senare på hur jag egentligen borde ha sagt. Jag åker iväg med den kunskapen jag har och just nu tycker jag allt finns i det undermedvetna ( och det är väldigt mycket). Men jag är helt säker på att det kommer att lossna rejält.

Jag har inte känt av någon resfeber, som många har pratat om. Från julen drabbades jag av en bitsk hosta som resulterade i någon form av astmatisk anfall som fick redas upp på akuten. Under de mörkaste stunderna har jag konstaterat att denna resa var inte tänkt för mej. Nu har jag just kastat in de sista pillren och på onsdag skall jag ännu höra läkarens utlåtande. Hostan har släppt men tröttheten har inte släppt. Jag har inte känt mej ordentligt pigg på väldigt länge. Det känns som allting ännu står och väger, men jag siktar på att börja packa till helgen. Jag tar det med ro. Av tidigare erfarenhet vet jag att allt det nödvändigaste  man behöver här i livet ryms i en ryggsäck. Men jag tar med lite till.

Idag gjorde vi lite rekvisita som kunde vara bra att ha vid mötet med barnen och de vuxna på våra volontärsplatser. Låt mej presentera min trogne vän, cirkushästen Ernesto.
När jag frågade Nancy vad hästar brukar ha för namn i Nicaragua, om Ernesto kunde duga, sa hon att det kanske är lite olämpligt. Och så räknade hon upp ännu några namn förutom Ernesto ( Che Guevara), Hugo(Chaves), Fidel (Castro) och Daniel (Ortega), som kan tänkas provocera.
Men han fick heta Ernesto och manövreras med två bandstumpar. Jag får bara hitta på ett bra manus för alla konster han kan göra. Allt för att göra stunden lite roligare.

Hasta pronto!
Guy

Första kulturkrocken!

I dag har vi ägnat oss åt att tillverka handdockor. Ganska många av oss var med på noterna att försöka oss på den här typen av kontaktskapande verksamhet. De mer kreativa gjorde figurer från scratch, men jag hörde inte till dem. Jag tog mig ett mjukisdjur hemifrån. Det skulle kanske föreställa ett lejon, men det liknade lika mycket någonting i trollväg, som kunde ha kommit ut ur den finländska urskogen.

Jag tog fram mina oanade kirurgiska talanger. Jag lade det inledande snittet under svansen och vidgade det så att jag fick in handen. Sedan avlägsnade jag inälvorna. Armarna var oproportionerligt långa. Där agerade jag ortoped och kortade överarmarna rejält. Det gick åt mycket suturtråd innan armarna var på plats igen. Jag provade med handen i det som nu var mycket nära att bli en handdocka.

Magskinnet var för spänt! Jag växlade till plastikkirurgi och sydde ihop den hud jag fått över då jag kortade armarna. Sedan lade jag ett snitt från bröstbenet rakt ner till det snitt jag lagt under svansen. Jag vidgade snittet så att jag kunde sy in ett rejält stycke extra magskinn. Sen kändes dockan ok.

Sedan kom den språklig-kulturella krocken: Jag hade gett dockan namnet Mikko. Den såg precis ut som en Mikko som vågat sig fram ur skogen. Men då läraren Nancy hörde det blev hon förskräckt. ”Det ordet får du aldrig nämna i Nicaragua”, sade hon.  ??? Jag blev förstås som en fågelholk i ansiktet och begrep ingenting. Så jag pressade henne lite tills hon klämde fram det. Det var en lokal benämning på det kvinnliga könsorganet!

Undrar just vad som hade hänt om jag intet ont anande hade presenterat dockan som Mikko framför tjugofem ungar i ett klassrum? Hade jag blivit utskrattad? Eller hade jag blivit utkastad och aldrig fått visa mig där igen? Ho vet. Ett lärde jag mig i alla fall: fallgropar finns på de mest oväntade ställen!

Och dockan? Jo, jag valde att kalla den för Rölle. Det verkade att vara neutralt.

2346....

De ni, tänk att så många har varit in och tittat på vad vi skrivit. Dessutom har vi inte rest iväg än men det verkar som många har oss i sina tankar. Senast ikväll igen frågade en person om jag redan kommit tillbaka så nu är det verkligen hög tid att vi ger oss iväg. Kappsäcken är nertagen och diverse saker nerstoppad men redan nu har jag kommit underfund med att det blir stentufft att bestämma vad som ska med. I morgon startar sista skolveckan, jag tvivlar på att det är spanska som surrar i huvudet troligtvis många andra frågor och tankar. Nästa gång bloggar jag från ett ställe där det är ca 50 grader varmare.

Hasta luego

Resväskan är framtagen

Nu är det tio hela dagar plus en natt kvar till avfärd. Det betyder att förberedelserna börjar gå in i det aktiva skedet. I dag har jag varit in till staden Vasa och ”provianterat”.  Det blev två par skor, en adapter till de främmande vägguttagen, ficklampa + pannlampa (fanns i samma paket).

Och så mina mediciner för tre månader, och en liten ”förstahjälpsväska”. Efter att jag hade betalat alltsammans skulle kassadamen helt säkert bugande ha följt mig till dörren om det inte hade varit kö till kassan!

Jag sökte också handdockor, med där lyckades jag inte. Jag hittade nog en som var helt acceptabel, men den var inte gjord för min hand. Knappast för någon annans hand heller. Innanmätet var helt misslyckat.

Nu har jag börjat packa. Det vill säga, försöka komma underfund med vilka saker som inte får resa med. För kön är lång, vill jag lova! Men ”tyvärr” kommer ganska mycket av de kläder som varit nästan självskrivna resenärer att få stanna hemma. 

Nu i veckan fick vi en bra lektion i hur man lämpligen klär sig. En finländare som har bott i Nicaragua tog sig tid med oss ett par timmar. Och sedan hittade jag en vädersajt där jag såg att nattemperaturen i Estelí redan är på 16 – 17° och att dagstemperaturen ligger vid ca +25. Så de varmaste tröjorna får ingen väskplats.

Den gamla minidatorn som jag råkade komma över skall förstås med, tillsammans med sin kompis Lacie och småkillarna Kingston och A-data. Och kameran förstås.

Några böcker blir det också. Una lectura para cada día del año (365 korta läsestycken), Nuevas adventuras de Miguel (Emil i Lönneberga), spanska och engelska ordböcker, läroboken Caminando 1, grammatikboken, dagboken, och Santa Biblia om den hålls inom vikten. Annars köper jag en Bibel i Nicaragua. Det blir billigare än att betala för överviktigt bagage.

Hur man än gör så kommer något att glömmas och något slinker med i onödan. Det gäller att hålla huvudet kallt.s

Alltså en vecka kvar i Nykarleby. Få se om vi får något uträttat, eller om vi ligger i resfeber.

torsdag 17.1

2 veckor och 2 dagar  tills vi ställer kosan mot Nicaragua. Jag hör av mig när vi är där.

Resfeber.

Efter en paus på två månader försöker jag nu igen lära mig konsten att blogga. In kom jag först efter några misslyckade försök.

Nu är det bara 12 dagar kvar tills vi startar vår resa till Nicaragua! Redan under sista veckan av jullovet började resfebern göra sig påmind. Men att våga prata om oron inför resan, gör att det känns bättre. Så tack alla mina kurskamrater för att ni lyssnat! Hasta luego!

Attentat!

Ingenstans går man säker. Inte ens då man sitter ensam i bastun är det lugnt. Det lärde jag mig i går kväll. På småtimmarna satt jag ensam i skolans stora bastu och lögade min kropp och ångade upp min rostiga strupe. Då small det! Som ett bösskott!

Jag hann just och just få tag i hjärtat innan det ramlade på golvet. Då jag svalt ner det på plats och kunde tänka på annat märkte jag att lampan närmast kaminen hade slocknat.

Arma lampa. Måste den dö på ett så uppseendeväckande vis? Och hur valde den tillfället? Hade den smällt då damerna hade sin bastutur före mig hade den säkert fått ännu häftigare reaktioner! Eller också var elektriciteten fortfarande sur för att jag petade på den förra veckan.

Som f.d. jägare trodde jag inte att jag var skotträdd. Men det är jag tydligen, i bastun!

Det närmar sig

Plötsligt känns det som om tiden börjar bli kort. Nu då vi har börjat gå igenom detaljerna för vår resa blir allt så påtagligt.

Första frågan var hur vi skall ta oss till Helsingfors. Alla hade utgått ifrån att det skall ske med tåg. Men då vi nu satt och vägde för- och nackdelar, tåg eller buss, kom vi hastig fram till att buss är det absolut bästa alternativet. Vi får starta senare hemifrån, hålla pauser på trevliga ställen och inte byta från tåg till buss med vad det innebär av stress och trängsel. Visst måste vi betala merkostnaden ur egen ficka, men summan var inte oöverkomlig.

Var och en har hand om sin flygbiljett och var och en har ett ex. av vouchern till hotellen. Passen skall kopieras, originalpasset har man aldrig med sig ute på stan! Och en liten förstahjälpspåse skall med för att kurera småkrämpor. O.s.v.

Vem skall dela rum med vem de nätter vi övernattar på hotell, vem har listan på hur bagaget skall packas i bussen som tar oss den sista etappen fram till Estelí ... Det är många små detaljer som skall passa ihop.

Allt detta tar förstås tid från studierna och för några tär det på motivationen. Jag för min del tror att också det här är en viktig del av helheten. Det blir liksom ännu mer ”vår” resa då vi skall organisera oss själva i stället för att en reseledare skall ha hela ansvaret för både planering och genomförande.

Ännu har vi en och en halv skolvecka kvar. Vi får räkna dagarna och pricka av på våra listor det som vi personligen skall ha ordnat. Och hoppas att tiden går någorlunda jämt ut och att det inte blir tid över att bita på naglarna. 

Det overkliga blir snart verklighet!

sju dagar kvar

Nu är det officiellt SNART som vårt äventyr börjar! Min resa börjar en vecka tidigare än de andra, det betyder att jag åker om exakt en vecka. Det blir semester i Florida före jag ansluter mig till gruppen i Nicaragua den 31 januari. 

Den här sista veckan innebär alltså att växla pengar, handla från apotek, köpa allt annat som behövs, organisera papper, jobba mina sista skift, avsluta telefonanslutning och gymkort, sätta bilen på ståförsäkring, sortera och tvätta kläder men framför allt att börja packa kappsäcken! Det känns lite overkligt men samtidigt har vi väntat och sett framemot vår resa så länge så det börjar kännas att nu vill jag iväg! 

Hanna, Mia och jag har försökt prata spanska tillsammans så mycket som vi bara kan och fastän det krävs koncentration så börjar språket flyta allt smidigare och det är roligt att märka att man faktiskt ibland kan mer än vad man tror.

Så bara vi nu alla kommer ihåg passet, biljetten, pengar och lite kläder så klarar vi oss fint. Snart blir det adjö vinter och snö, välkommen till sol, värme och ett helt nytt land att upptäcka! Så spännande! :)

/ Linda

Éstas palabras

Desde inicio de los estudios de español he tratado de recojer palabras y expresiones utilizables. Ahora tengo veinticinco páginas de tamaño A4 llenas de palabras. Está bien, pero me he dado cuenta de una problema pequeña. Y es que no puedo traer a la memoria muchas de las palabras!

Hoy día hemos repitido el verbo ”poner”. Este es uno de los verbos más difíciles. Es un  verbo irregular, y además tiene muchos significados. Por eso, naturalmente, es un verbo muy importante.

¿Cómo voy a manejar la situación? ¡Los significados de “poner” llenan una toda página del diccionario!

No creo que me espere un desastre lingual. No tengo que poder usar toda clase de palabras. Lo más importante es que reconozco las palabras cuando las oigo, que puedo comprender lo que los locales me dicen.

Se dice que los niños traídos del extranjero a veces están callados por dos o tres meses. Si lo mismo también me pasa a mí en Nicaragua, significa que me pongo a hablar español al final de marzo …

Para mí esto es un pensamiento imposible. ¿Cómo puedo callarme por tan largo tiempo? En cambio, si no recuerdo las palabras correctas construiré palabras y oraciones de mi propia cabeza.

Vamos a ver el resultado.

Första skoldagen på det nya året

Äntligen! Äntligen återgår vardagen till ordningen. Riktiga rejäla veckor och inte det hopkok av vardagar och helgdagar som vi levt med sedan 21 december i fjol. Nu börjar det som gammalt folk kallade ”oxveckorna”, då arbetet pågår nästan utan avbrott fram till påsk.

Ja, det bekanta arbetet med språkstudier här i Nykarleby tar ganska snart slut. Tre veckor har vi ännu på oss att aktivera oss med pratandet, slå in lite mer grammatik, plugga ord ... Och försöka höra på så mycket spanska som möjligt från de källor vi hittar, internet, TV, filmer m.m.

Resan, som verkade vara så avlägsen då vi började kursen i augusti har krupit allt närmare, och snart, mycket snart, skall det planeras vad som skall finnas i resväskan. En av kamraterna har sagt att han inte tar med sig mer än det som ryms i en ryggsäck. Det lät väldigt tufft då han sade det, men jag börjar sakta luta åt att han är på rätt spår. Som man behöver jag inte ha hela garderoben med mig. Och damerna vet ju inte vad som är mode där borta just nu. Bäst att bara ta med basgrejor och köpa resten på plats. Förhoppningsvis till ett ganska mycket billigare pris än i Finland.

Få se när jag drabbas av resfebern? Det här är inte likt någon resa jag gjort förr, så jag väntar mig nog en och annan fjäril i magen. Mot dem har jag inte tagit något motgift. Det fick räcka med salmonella- och koleravaccin för min del. Och som komplement till dem skall jag ha med mig en sådan där ask med bild av en tarm med en kran på ...  Uti fall att om.

Nytt År 2013

Gott Nytt År eller, som vi säger, Prosperos Nuevo Año!

Efter julstök fram till julafton har jag befunnit mig  i ide ända fram till nyårsafton ! Sovit mycket och ätit gott, men inte för mycket och kopplade bort alla tankar på spanska.
Jag vaknade till liv igen på Nyårsaftonens eftermiddag och plockade fram mina spanska anteckningar, började sortera papper en stund innan nyårskvällen tog vid. Vi firade på sedvanligt sätt med god mat, för att sedan beundra Replotgrannarnas fyrverkerier från vår gårdsplan, med ett glas champange i händerna.

Eftersom jag nu "vaknat" igen så tänker jag tillbaka på den fina julfesten vi hade på KREDU. Det började med jullunch på torsdagen den 20.12 där alla lät sig väl smaka. Tack till kökets personal som fixade allt detta.

Sedan blev det ju fredag, då dagen började med julmässa i Sankta Birgitta Kyrka. Det var fint och stämningsfullt. Kyrkoherden höll ett tänkvärt och humoristiskt anförande och skolans kör sjöng så att man ryste av välbehag.

Efter mässan var det dags för lunch i matsalen; julgröt och några små rester från torsdagens överdåd. Risgrynsgröt är gott och hör julen till.


Och sedan var det dags för julfesten med program av alla klasser i skolan.

Här är vi (nästan alla)på scenen.

Vårt framträdande fick godkänt av åhörarna, vilken tur.

Måndagen den 7 januari 2013 hoppas jag att vi alla i gruppen ses i Nykarleby och att Nancy, vår "profesora", har hittat tillbaka från Spanien där hon tillbringat jullovet.

Då återstår tre veckors grillning innan vi beger oss iväg på den långa resan till Estelí i Nicaragua.

Önska oss lycka till!