Hola! Mucho gusto, amigos!
Äntligen kom kvällen som
jag hade väntat på. Det är lördagskväll och fotbollskväll. Real
Esteli F.C.S.A skulle möta
Managua och det var
höga förväntningar på hemmalaget. Det kände jag i luften.
Serieledaren Esteli skulle möta serietvåan.
Jag
gick till stadion i god tid. Matchen skulle börja klockan 20:00 och
biljetten kostade 50 córdoba. Stadion var trevlig. Här rymdes
uppskattningsvis 5-6000 personer och Real Esteli:s hejarklack hade
börjat värma upp på kortsidan. Lagen ställde upp och vi sjöng
Nationalsången Salve a tí Nicaragua.
 |
| Real Esteli i röd-vitt. Planen har konstgräs |
Det
var två jämnstarka lag. Spelet gick böljande fram och tillbaka
utan egentliga vassa målchanser. Någon frispark och hörna inget
mer. Lagen gick till paus.
Efter
pausen hade Esteli slöat till och släppte i försvaret. Managua var
inte sena att utnyttja tillfället och gjorde 0 – 1. Det här hade
inte supportrarna väntat. Under de senaste 5 – 10 åren hade Real
Esteli endast förlorat mot Managua en handfull gånger. Esteli hade en
bra center N:r 11, en Zlatan-typ, fast ponnysvans till halva ryggen.
Han levererade bollar till höger och vänster, men förgäves. Inte
ens med tre hörnor och en frispark just utanför målgården kunde
Real Esteli kvittera. När domaren visslade av matchen kände många
en stor besvikelse. Hur kunde detta hända?
I den
här stadion är det bara målen som räknas. Jag konstaterade att en
fotbollsmatch är åtminstone en händelse som börjar i tid och
slutar i tid här i Nicaragua. Jag ser med förväntan emot nästa
hemmamatch.
Hasta
pronto!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar