det rycker i benen på Mocha Nana Café...

Hola! Mucho gusto, amigos!

Musiken och sångerna på Mocha Nana Café denna fredag skulle ha en lite revolutionär prägel. Vi bor ju i ett av sandinisternas huvudsäten, Esteli. Roberto själv, var rätt liten när de stora drabbningarna var här i Esteli på 1970-talet. Men han, liksom många fler drabbades av sorgebud i släkten under den här tiden. Inbördeskrigen har lämnat ärr. Frågan är om man tillåtit dem att läkas och hur? Nu är i alla fall folket trött på krig. Och det märktes också denna kväll. De flesta revolutionära sångerna, och de var inte många, kom genast efter första pausen. Jag var glad att sångerna inte var så inlevelsefulla och fulla av passion. Det är väl ändå viktigt att komma ihåg den svåra tiden och på något sätt bearbeta det förflutna.

Helena och jag var bänkade inför framträdandet. Påpekade att vi kanske är de enda ”sandinisterna” i gänget men sedan dök också Bengt-Erik, Tuula och Eivor upp. Det var njutbara nicaraguanska tongångar och sydamerikanska rytmer. Staden är som sagt full av musiker och de tre herrarna var nya för oss.

Roberto Urrutia med vänner bjuder på sång och musik

När salsan duggade tätt fick Helena spring i benen. Hon blev uppbjuden av en lika danssugen dam, María Centeno, och de dansade mycket bra tillsammans. Båda väldigt rutinerade. Och roligt hade de.

caféet är ju ingen egentlig dansplats, men det finns alltid en tom plats på golvet för en salsa

Señora Helena y señorita Maria, otra vez ! por favor......

Jag talade tidigare om mina öronproppar som jag tagit med mej. Mina klenoder. Med åldern får man lite känsligare öron. Jag hade halverat dem och gett Tuula halva vid ett tidigare tillfälle. Tyvärr hade jag i min iver pillrat ner proppen lite djupt i vänstra örat. Jag påpekade mitt lilla problem för Helena och trodde att det fanns en pincett i min Leadermankniv men jag kunde inte hitta var. Vi kunde inte annat än skratta åt elendet och under tiden hade Helena kallat på Roberto som kom med sin pincett. Med varsam hand drog han ut proppen och till min lättnad kunde jag bara säga: Grazias, mí hijo

(tack min son).
 

Det är några år sedan Björn Afzelius sjöng den här låten. Melodin är härifrån. Förhoppningarna var stora på det nya. Nu skulle allt förändras till det bättre när sandinisterna tog makten. I dag äger åtta procent av befolkningen allt här i landet och betalar nästan ingen skatt. Resten av folket knegar på och försöker hålla igång landet med sin lilla kärv.

http://www.youtube.com/watch?v=IL0kelfsSFc

Hasta pronto!