torsdag förmiddag...

Hola! Mucho gusto, amigos!

Eftersom Siv och jag börjar vårt arbete först inkommande tisdag kan man ännu njuta av sköna sovmorgnar. Jag beställde ingen frukost i morse utan beslöt istället att ta en kopp nicaraguanskt kaffe med smörgås på mitt stand in café.
De flesta av mina kolleger jobbar idag och har kommit igång med rivstart med olika förberedelser inför skolstarten i nästa vecka. Siv och jag fick en helt annan arbetsplats, ett dagis för barn från 5 år. Det ligger helt intill en cigarrfabrik och vad jag förstod är det de anställdas barn son vi skall leka med. Här får vi nog anstränga vår spanska men det är ju på så sätt vi lär oss. Jag tror också jag har användning av Ernesto så småningom. Han vilar än så länge i kappsäcken men väntar ivrigt att få dansa salsa och göra gymnastiska konster.
Jag skrev tidigare om gamarna som inväntar sin tid på mitt hustak varje dag. Man blir såhär indirekt påmind om dödens närhet hela tiden. Jag har flera dagar stött på flera liktåg genom huvudgatan här i Esteli. Döden för folket här är inte någonting sorgligt. Naturligtvis sörjer man den avlidne, men i allt detta flödar också glädje. Traditionen kring begravningen är lite annorlunda här. Dagen då en person dör kör en bil med högtalade på taket runt om i staden och kungör den dödes namn och namnet på de sörjande. På kvällen söker sig folk till hemmet och uttrycker sin sorg. Det kallas för "vela" (betyder stearinljus men också vaka) alltså likvaka. Kistan med den döde är hemma sista dagen och vakan pågår hela natten. Folk tycker i allmänhet om att gå på vela för att prata och skoja. Man bjuds på mat och dryck. En fin samvaro. Följande dag sker begravningen. Sorgetåget kör genom staden till kyrkan och sedan till begravningsplatsen. Först kör en pickup, som i sina högtalare på taket spelar musik som den avlidne tyckte speciellt mycket om. Sedan kommer en annan pickup med kistan, iklädd blommor. Efter den går de sörjande i sakta mak.
Folket här i Esteli är stolta speciellt över tre saker: 1. De är kristna 2. de är sandinister 3. och de arbetar hårt.
Efter lunchen idag skall jag försöka åka lokalbuss. Jag tänkte besöka La Cacita, ett litet lantställe söder om Esteli, med vacker natur. Där bakar man också eget bröd och vad jag förstod ägs stället av en norrman med sin nicaraguanska hustru. De ska bli rart å snacke lit norsk.

Hasta pronto!