Tisdag 19.2. I dag var profesoran lite forsenad och fanns inte pa plats da klockan ringde. Den bestamda Sor Anita kom till klassen nagra minuter, men sedan skulle jag agera reservlarare. Hoppsan!
Jag tog den lattaste vagen, trodde jag, och laste ett kort stycke ur boken om det som vi gatt igenom i gar. Sedan fragade jag klassen vad jag hade last. Ingen visste!
Da forklarade jag for dem i sa raka ordalag som jag kunde varfor de inte visste: Att de lekte och pratade i stallet for att folja med och repetera. Och att det var deras framtid det gallde, inte min! Medan jag lade ut texten kom profesoran. Hon stod i grinden in till klassen och log brett ...
Jag ar verkligen bekymrad for de har barnen. De kan lasa och skriva, men matematiken verkar vara ganska dunkel for de flesta. De kan inte multilikationstabellerna fastan de gar pa tredje nivan. Formagan till problemlosning ar ocksa i sin begynnelse.
Det borjar forekomma fler kontaktforsok med mig fran pojkarnas sida. Jag ar ju den enda mannen dar forutom gardskarlen. Men det ar inte latt. Pojkarna talar snabbt och slarvigt och jag har verkligt svart att forsta dem. Men da viljan finns fran bada sidor gar det, pa nagot vis.
Det hander ocksa ovantade saker. Pa rasten plockade jag upp nagra skrap som lag vid bollplanen. Snart hade jag den forsiktigaste pojken tillsammans med mig. Han hade hamtat papperskorgen fran klassen, och med gemensamma krafter fyllde vi den innan rasten var slut.
Jag blev forstas glad. Bade over att han ville vara tillsammans med mig och for att han inte holl sig for god for att plocka upp efter andra.
Exemplets makt?
Exemplets makt är stor! hälsar Kerstin
SvaraRadera