Vi har varit till Rio Coco:s källor......

Hola! Mucho gusto, amigos!

Lördagen kunde vi helt enkelt kalla för – en ovanligt lyckad dag. Klockan 8 startade vi, alla 14 volontärerna, med kleinbuss till den stora canjonen Somoto. Bo-Erik, som ju redan utvecklats till en nicaraguan, språkmässigt, hade skaffat bil, chaufför och förhandlat om pris. 8 UsDollar per person var helt acceptabelt.

Nu reste vi norrut, mot Honduras, längs Carretera Panamercana och hade en c. 1,5 timmars resa framför oss. Den här delen av landet var okänd för de flesta av oss. Landskapet var mycket böljande och vackert med bergshöjder i bakgrunden. På de högre höjderna bedrevs boskapsskötsel och i dalarna odlade man olika grödor. Landsdelen såg förhållandevis välbärgad ut.

Genast norrut från Esteli stötte vi på stora tomatodlingar på friland. Men också, karakteristiskt för Esteli, tobaksodlingar. Utmed vägen fanns långa torkrior och genom gluggarna utmed väggarna såg vi de bruna tobaksbladen som hängde på tork. Det verkar vara viktigt att torkningen sker på rätt sätt. Sedan såg vi kaffeodlingar närmare Somoto. Kaffebönorna låg på marken för torkning och rördes om. Däremellan kom fruktodlingar och överallt vilda fruktträd. Vaqueros vallade boskapen från sina hästar.

Väl framme tog några unga guider hand om oss och presenterade kartan över canjonen för oss. Vi kom ganska snart underfund med att allt hinner vi inte se på vår dag. Det var 8 km runt hela canjonen och en stor del av sträckan färdas med båt eller gummiring. Vi beslöt att anlita guider, som ingick i inträdet på 10 UsD per person. Vi gjorde först en dryg kilometers vandring ner till flodfåran och vidare längs stranden till roddbåtarna, som förde oss in mot canjonen. Det är just här som den stora Rio Coco har sina källflöden. Rio Coco är gränsfloden till Honduras. Den sista biten längst in, tog vi oss med simbyxor och gummiring. Guiderna simmade hela tiden med oss ca. 500 m in i canjonen. Det var en otrolig upplevelse att flyta på med 1-200 meters bergsväggar runt sig. Vattnet var varmt och hade en något metallisk lukt. Väl framme tog vi iland på en klipphylla och fick simma på allvar samtidigt som guiderna underhöll oss med att hoppa i vattnet från närmare 30 meters höjd. De var skickliga fast några av dem inte var äldre än 10-12 år. Efter en dryg timmes simtur paddlade vi tillbaka till båtarna där vi åt vår lunch. Vi konstaterade att utfärder längre än 3-4 timmar utomhus, i den här värmen, orkar inte vanliga nordbor med. För övrigt hade vi bara drygt 10 kilometer till Honduras.( förstora bilderna genom att klicka på dem)
 

På väg till Somoto. Gissa vem som har födelsedag idag.

Framme vid vårt mål där guider tog väl hand om oss

Jag har ett speciellt förhållande till hästar. Här en större variant

En åsna vandrar över det första vadstället. Hemåt på egen hand med ett stort vedlass. En åsna orkar, enligt vår guide, bär uppåt 90 kg på sin rygg.

en ung vaquiero ställer gärna upp för fotografering

vandring utmed flodbanken. behagligt men hett

över det andra vadstället

här packade vi oss i plåtbåtarna och det bästa var, att vi behövde inte ro

lite kappåkning på gång

den här båten var tyngre lastad, men så såg de också gladare ut

canjonen öppnar sig

nu blev det att färdas i gummiring resten av färden

allt längre in

oj, här kommer Bengt-Erik flytande

canjonen blir allt smalare. Den här är enligt min mening den bästa bilden jag tagit hittills. Mycket dramatisk, full av mystik. Kolla in två huvuden över vattenytan.

det är högt uppåt

Linda kan inte motstå att ta sig en simtur de sista metrarna

nu var vi framme och satte oss på klipphyllan. Canjonen är 60 meter djup här

Tuula on kuin kala vedessä ja samalla laulaa "Satumaan"

plötsligt kommer en hoppare ner

plask! en perfekt landning

klippväggarna är av en vulkanisk hård bergart full med håligheter. Här skulle bouldrare trivas

men, det kliver sådana här utmed väggarna, stora som handflatan. Titta efter om det inte är avbildad en dödsskalle på bakkroppen!

Rätt svar! Här är jubilaren! Hon hade också en födelsedagstårta som vi delade

Hemfärd, och jag vill påstå att nu är det hett

Vi kände oss nöjda att få åka hemåt. Men vi var rätt kaffesugna allihopa och stannade vid ett av Somotos kända rosquilla-bagerier, hos Betty Espinoza. Rosquilla är ett litet småbröd bakat på majs,smör,ägg,mjölk och socker.

Hos Betty Espinoza bakas 3000 stycken per dag och de körs ut ända till Managua. Rosquilla är ett traditionellt bakverk i Nicaragua och just här i Somoto bakas de i närmare 53 olika bagerier.

de berömda rosquilla-kakorna från Somoto

Men dagen slutade inte ännu. Jag kunde inte bara låta bli att besöka centrum på kvällen, där mina favoriter. Dali och Javier höll en gatukonsert.

I skrivandet stund, söndag kl 11:00 har vi haft 10362 besökare på vår blogg.

Hasta pronto!