Jag har fatt en ny van! Och pa basta mojliga stalle, i skolan!
Det blev en hel del arbete med malandet, och tiden var begransad. Sa gardskarlen kallade in en forstarkning. Den killen heter Osmán, ar 15 ar, och skall ga i "min" klass. Han var forstas nyfiken pa mig och pa Finland, sa vi pratade lite medan vi malade. Men det verkliga genombrottet kom under siestan.
Jag ville inte ga hem i varmen, sa jag hade tagit med en liten matsack. Osmán gick inte heller hem. Han satte sig med mig, och da han inte hade nagon mat tog jag min kniv och delade min banan och min semla med honom. For mig var det naturligt, men kanske ovantat for honom.
I alla fall var det som om den sista isen brots mellan oss. Pa nagot markligt vis gick det lattare att prata efter det. Vi blev vanner, och med lite tur har jag fatt ett gott rykte redan innan eleverna har sett mig.
Man kan tydligen ata sig till vanner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar