järngallrens, hänglåsens och nycklarnas förlovade land

Hola! Encantado de conocerle, amigo!

Någon har sagt om Nicaragua ungefär såhär: Nicaragua är landet där blyet flyter och korken sjunker. Med det kan förstås, de oförklarliga motsägelserna i landet, hur någonting egentligen kan fungera här.

stabilt järngaller skyddar innergården, kolla in att dadlarna mognar

Jag har tidigare kanske gett en alltför snäv och vacker bild av verkligheten här i Nicaragua. Visst känns alla hälsningsord man hör och alla handslag man får äkta. Jag vill absolut inte tro någonting annat. Man känner på sig när någonting är äkta. Samtidigt är det så att ingen egentligen litar på någon. I alla fall på en mycket liten krets, eventuellt den närmaste släkten. Alla dörrar, fönster, trädgårdar har tjocka galler som skall hindra inkräktare. Också på landsbygden.

järngaller överallt

till och med runt katedralen finns järngaller som kunde duga för vilket fängelse som helst

Det slog mej i söndag kväll, när jag kom hem 20:30- tiden och skulle in till mitt rum – vilka massa lås han har den här Roberto ! (jag påpekade det i morse för honom) På den yttre järngaller-dörren hänger ett abloy-lås som skall öppnas och stängas. Efter det skall ytterdörren låsas upp och stängas. Först då är man inne i caféet. Sedan skall en dörr öppnas (den här gången hängde dessutom ett extra hänglås i dörrens övre kant (jag hade inte nyckel till detta lås bland mina 20 nycklar, utan hittade den på en spik ovanför disken) och genast efter det kom ännu en järndörr mot innergården. När jag väl var där och stängt efter mej gick jag över innergården (omgiven av höga cementväggar) till byggnaden där jag bor. Där fanns ännu en ytterdörr att låsa upp och stänga. Så kom jag äntligen till mitt rum och fick använda den sista nyckeln. Jag får använda 6 olika nycklar för att komma in till mitt rum !! Och vilken tur att jag tog pannlampan med.

Det kan nog hända att livet på gatorna efter midnatt ser annorlunda ut och att man gärna vill omge sig med galler, vad vet jag. Men det är det överdrivna skyddandet av husfasaderna som känns så obekanta för oss.

Här har nog en naturlig rädsla skapats bland folket under en lång tid. Hit kom spanjorer och engelsmän, hit kom med jämna mellanrum engelska och franska sjörövare och plundrade städerna. Så har vi de senaste utdragna inbördeskrigen, som officiellt slutade 1990. Det är klart att folk hela tiden har känt sig otrygga. Regimer har kommit och gått och tagit det de ville ha av folket och vad som lämnade kvar var fattigdom och kriminalitet. Också det skall man skydda sig mot.

En annan sak som besökare reagerar mot här i landet är allt skräp. Här finns skräp överallt och jag menar det. Folk tycks trivas med att leva med skiten kring sig. Allt kastas. Älvstränderna är fulla med skräp. Det är bara nästa regnperiod som för skräpet en bit lägre ner och nytt fylls på ovanifrån. Gatuförsäljarna lämnar matrester och annat efter sig. Jag berättade för Hanna här om kvällen att jag såg en kackerlacka, stor som en datormus, i närheten av där hon och Mia bor. Den kröp bland skräpet från gatuhandlarna. Det finns inte heller någon sortering vad gäller sopor från husen, allt i samma påsar och tunna på innergården.

enkelt och ansvarslöst att bli av med skräp - bara släng!

mera skräp

Krafttag behövs för att med tiden kunna skapa en städkultur kring detta, jag tror knappast någonting lärs ut i skolorna. Jag har inte sett ett enda kärl att sätta en pappersbit i utmed gatorna. Här kunde man utvinna enorma mängder energi ur allt detta. Betala människorna en slant när de samlar ihop och problemet är löst på rekordtid. Samtidigt som det här arbetet värdesätts.

och ännu mera

här är det förmiddag och förhållandevis städat, men vänta till kvällen

jo, jag hittade några allmänna skräptunnor i parken, kanske ett nytänkande på gång

För att Nicaragua ännu skall växa i stolthet behövs en ordentlig storstädning. Som det nu ser ut här, är det inte värt att dikta nya sånger om dess yttre skönhet.

Hasta pronto!