tre goda frukter som jag gillar...del 1....

Hola! Mucho gusto, amigos!

Nicaragua är självförsörjande på frukter och det med råge. Här finns inte bara många exotiska frukter. Har finns också många olika varianter av samma sort. Här är tre av mina favoriter hittills. På mitt kylskåp står de radade. Låt mej presentera dem.

Längst framme ligger tre söta mangon, mango dulce. Jag fick tips om var man kunde hitta den bästa fruktförsäljaren här i stan och där låg en stor hop med de vackraste mangon jag sett. Jag köpte fyra och betalade 25 córdoba för dem.

När jag kom hem kunde jag inte motstå, utan åt upp dem alla. Saftiga och goda. Egentligen äter man dem här med det tjocka skalet på, sedan man tvättat dem ordentligt med såpa. Men jag hade ingen såpa till hands utan rev försiktigt av skalet. Som ni vet har mangon en ganska stor kärna och runt den en massa fibrer som fastnar mellan tänderna som långa lianer. Jag rekommenderar att ha tandtråd till hands, annars blir det för pinsamt.

Det är som att tugga i en ruggad yllestrumpa när man försöker skava i sig det sista. Men all den goda saften ska tas tillvara. Mangon, säger man här, är bra för lungorna. Här finns ju också den grön-lila varianten, som är något fastare.

Så har vi ananasen, la piña. Den kommer från kusttrakterna. Fruktköttet är ljust till färgen och mycket smakrikt, muy sabrosa. Den är också enkel att äta och klottrar inte ner fingrarna så mycket som när man äter mangon. Den är bara att skära i tillräckligt tjocka skivor på tvären, halvera och ta bort kärnan och när man ätit färdigt lämnas ett prydligt skal. Jag har aldrig ätit så färsk ananas. Lite för stor att få i sig ensam men det är en full måltid för två.

Så har vi bananen, banana freír, som står och lutar sig mot ananasen. Den behöver siesta för att mogna till lite. Jag köpte fel sort, av nyfikenhet och för att de var så stora, i affären. Den här sorten används vid stekning och är mera seg att konsumera. Men dess tid kommer! Egentligen är det de mindre söta bananerna, banana dulce eller banana para comer som man bör fråga efter. Det finns ännu en tredje sort, banana frita, som friteras men går även någotsånär att äta som sådan. Eftersom den är kort och tjock, skärs den av på mitten, bankas ihop på längden och friteras i majsolja. Den är lite torr när man brukar få den med exempelvis gallo pinto, men innehåller mängder med calcium.

De här är mina favoriter hittills. Jag hoppas jag med denna korta presentationen har satt fart på ”snålvattni”.

Hasta pronto!

Viljan att spraka

Kamraten Tuula har haft besok i veckoslutet. Det var sonen till en av hennes vaninnor sedan forr i varlden som kom bilande upp fran Managua. Han ar bosatt i Nicaragua sedan drygt tjugo ar och har bildat familj har.
Han kom med barn och blomma, Och han var markligt bekant med Estelí fastan han aldrig bott har. Han tyckte att Tuula borde komma ut till stallen dit hon inte varit forr, och da det fanns plats i jeepen fick Eivor och jag inbjudan att komma med. Da det fanns tva killar i alder pa bada sidor om tio beslots att vi skulle aka till vattenfallet vid Estanzuela och simma i dammen nedanfor sjalva fallet.

Stallet ar naturskont, och visst simmade vi. Men pojkarna och deras mamma tyckte att vattnet var kallt. For oss finlandare var det en helt normal vattentemperatur pa sommaren.
Vi fick ha stallet for oss sjalva. Kanske det berodde pa att vagen dit inte var den basta. Och efter att vi svangt in genom porten till omradet blev det etter varre!. Inte en chans att vi skulle ha tagit oss fram med en bil utan fyrhjulsdrift! Och da vi atervande till bilen efter badet hade vi en punktering.

Till spraket: Mannen var finsksprakig men hade ocksa kunnat svenska i ungdomen, sade han. Svenskan fanns kvar da jag tilltalade honom pa det spraket. Spanska ar hans vardagssprak och dar finns ocksa engelska och lite tyska. Fruns modersmal ar spanska, och forutom andra eventuella sprak forstar hon finska, och talar ocksa lite.
Killarna ar spansksprakiga men gar i en tysksprakig skola. Bada forstar finska och det gick till och med att locka nagra ord ur den aldre.

Jag tycker att det ar fantastiskt att de tagit till sig spraken pa det viset. Att forsta och kunna kommunicera pa avlagsna europeiska sprak! Vad kan da jag saga, som inte ens lart mig tala finska flytande?
Det maste bero pa den forutfattade meningen att finskan ar svar. Da blir den svar! Om man inte vet att den ar svar sa gar det att lara sig spraka ocksa pa finska.

Som Sigurd Nykamb pa Korsnas Kurscentral alltid sade: Helt enkelt, mina gossar! (Och flickor!)

under påskfastan..

Hola! Mucho gusto, amigos!

Vi är nu inne i påsktiden och inom den katolska traditionen firas den på ett speciellt sätt med påskvandringar. Så gör man också här i Esteli varje fredag, med början två veckor sedan. Vandringarna börjar olika tider i de olika kyrkorna här. Från katedralen börjar vandringen redan klockan sju på morgonen medan kyrkan i den norra delen av staden inleder vandringen vid fyra tiden på eftermiddagen. Det var dit vi var på väg denna fredag.

Du bar ditt kors. Då bar du ock

med världens skulder mina.

Och bland de otacksammas flock

som du vill nämna dina

är också jag,

fast dag från dag

din kärlek mig besöker.

både unga och äldre människor är med i följet

vandringen går sakta vidare under sång och bön

Processionen med Kristus, som bär korset, startar och slutar i kyrkan. Vandringen går runt flera kvarter och stannar vid ett antal hållplatser, där man läser evangelietexter om Kristi lidandes historia och ber. Det var mycket folk med. Jag uppskattade mellan 300 och 400 personer. Vandringarna under veckorna är som förberedelser för att fira den Stora veckan, Semana Santa, då är alla lediga från sina arbeten för att kunna fira Påsken.

Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket Matt 5:1-12

Hasta pronto!

Min van La Cama.....

Adios

Pa fredag larde jag kanna min nya van La Cama. Pa torsdagen sa var profesora Norma pa dagiset att de har nagon typ av mote for larare pa fredag sa inga barn kommer till dagiset. Det var ju ypperligt for pa fredag gjorde jag en narmare bekantskap med La Cama. Vi umgicks hela dagen o aven de tva foljande dagarna. Men nu har vardagen tagit vid o det ar jag innerligt glad for.

Alltsa jag fick matforgiftning eller ett magvirus som min vardinna tror. Av den orsaken att tva av grannarna hade samma symtom dvs lag dackade i 3 dygn. Men nu ar jag pa benen igen och har varit pa jobb idag. Alla har val gatt och vantat pa magsjukan men efter tre veckor har trodde jag kanske jag skulle klara mig undan men icke.

Idag hade vi fatt avloppet till lavoaren fixat pa dagiset. Det var cement i fran bygget for ett antal ar sen. Manga tack till gavogivarna i Osterbotten. Det kostde inte manga euron men behovdes sa val.

La Cama (=sangen)

Buenos Tarde

iakttagelser på väg till San Nicolás,,,,

Hola! Mucho gusto, amigos!

Vi startade i gryningen hemifrån på lördagsmorgonan mot Estation de autobúses Sur.

Jag valde att promenera de tolv kvarteren utmed Carretera panamericana.Det var oklart hur många som skulle komma med till San Nicolás denna dag. 

 

Livet utmed huvudvägen höll på att vakna på allvar och man kan få se ett och annat. Den tunga trafiken kommer igång, bussarna startar upp. Det sopas ivrigt utanför de små affärerna som snart skall öppna. En och annan häst och kärra kommer åkande. Men taxibilarna är mest i gång. De tutar och kör av och an, stannar mitt på huvudvägen och bromsar upp trafiken. Allt är som ett kaos, men det fungerar. Jag tog foto av en buss som hade stannat. Konduktören försökte binda fast godset så gott han kunde medan bussen tog fart. När bussen kommit upp i en god fart klättrade konduktören ner utmed väggen och in genom den öppna sidodörren. Skickligt!

En hyllning till konduktörerna! Men kolla bränslepriserna! Dieseln är runt 1 euro per gallon! Förhållandevis mycket högt där månadslönen ligger i bästa fall på 160 €.

Jag tog fel busstationen i morgonvimlet, men hann ändå springa till den södra stationen några minuter innan bussen körde iväg. Jag hälsade på Fernandes och satte mej bredvid mannen. 

Den saktmodige Fernandes och jag

När vi hade kört en bit öppnade han samtalet. Snart började också jag hitta några spanska ord och funderade över familj, den vackra trakten. Han skulle och hälsa på någon släkting och det dröjde inte länge förrän han bekände sig som kristen och frågade mej detsamma. Enligt Fernandes var det viktigaste av allt att ha Gud i sitt hjärta. Utan Gud är livet ingenting, sa han och viftade med handen i luften. Han berättade om skogarna och träden som växte. 

De flesta fruktträden och lövträden glömde jag genast namnen på. Här växte också en tallsort, som var kvistig och kort. Man tog endast rotbiten tillvara som gav ett grovt rotblock. Den grova kvistiga toppen orkade ingen upparbeta. Det verkade som om trädet sågades i block direkt i skogen.  Vi steg av sex kilometer före San Nicolás och jag tillönskade Fernandes, Guds Välsignelse.

En stor säckväv hängde här och där i ekarna, förorsakade av någon larv

Det ryms garanterat bara en växt i vardagsrummet om man tar in den här. Man behöver inga möbler heller

Ingmarie hade tagit fina bilder och berättat om platsen på sin blogg. Jag har ingenting att tillägga än några bilder. Det var svalt uppe på den här höjden. Dessutom var det molnigt och ställvis duggregnade. Jag hade inte förberett mej i klädväg på detta och jag måste erkänna att jag faktiskt frös en liten stund. Här i Nicaragua! Jag drog dessutom på mej en förkylning av det hela.

Betesmark med ekskog med jättelika Agavia

Vi vandrade först genom en hagmark av ek och någon enstaka tall. Skogen var på något sätt bekant, som att vandra i en gles alskog där hemma. Men det som förbryllade och inte stämde in i bilden var de jättelika Agavia som kunde vara upp till fyra-fem meter höga.

En tjur stod förnöjd och åt av de tjocka gröna bladen

Vägen ner mot San Nicolás var lika vacker med spännande vyer. Vi träffade på en man som skulle på gratis synundersökning till byn. När han hörde varifrån jag var och hörde att det fanns snö här, var han mycket förundrad. Han hade aldrig sett snö och lyckligtvis hade jag med några bilder från Finland med meterdjup snö i Lappland, människor som vandrade med snöskor, norrsken, vinterbadande finländare och några män som andäktigt badade sin bastu. Han skakade förundrad på huvudet och förstod inte hur detta var möjligt och dessutom att leva där. 

mannen som äntligen fick se snö i samspråk med Nancy

 

Vi kommer helt säkert att återvända hit och förhoppningsvis i kvällsskymningen se vulkanen Momotombo och några till i horisonten. San Nicolás ligger också på lämpligt avstånd från Esteli. Här, några bilder som jag fångade när vi vandrade mot byn.

Som en svag silhuett i dimman skymtar man vulkanen Momotombo, mitt i bild under molnen. Syns bättre om man förstorar bilden maximalt

bruna fläckiga grisar är den vanligaste varianten här

Djuren är lika lugna som folket. Här mjölkas kon i bakgrunden, medan hennes kalv blir lätt irriterad när drickan tar slut för hans del

En vanlig färg på skolorna här. Blå-vita som Nicaraguas flagga. Detta är en småskola, klass 1-3

på andra sidan vägen var en skola för äldre barn. Många tog hästen till skolan som lugnt väntade på att skolan tog slut

Sandinisternas svart-röda flagga vajar utanför ett hus

om man skall bli en bra ryttare gäller det att börja i tid

en glad och pratsam farbror stiger på bussen i San Nicolás

Hasta Pronto!

lördagskväll och fotboll

Hola! Mucho gusto, amigos!

Äntligen kom kvällen som jag hade väntat på. Det är lördagskväll och fotbollskväll. Real Esteli F.C.S.A skulle möta Managua och det var höga förväntningar på hemmalaget. Det kände jag i luften. Serieledaren Esteli skulle möta serietvåan.

Jag gick till stadion i god tid. Matchen skulle börja klockan 20:00 och biljetten kostade 50 córdoba. Stadion var trevlig. Här rymdes uppskattningsvis 5-6000 personer och Real Esteli:s hejarklack hade börjat värma upp på kortsidan. Lagen ställde upp och vi sjöng Nationalsången Salve a tí Nicaragua.

Real Esteli i röd-vitt. Planen har konstgräs

Det var två jämnstarka lag. Spelet gick böljande fram och tillbaka utan egentliga vassa målchanser. Någon frispark och hörna inget mer. Lagen gick till paus.

Efter pausen hade Esteli slöat till och släppte i försvaret. Managua var inte sena att utnyttja tillfället och gjorde 0 – 1. Det här hade inte supportrarna väntat. Under de senaste 5 – 10 åren hade Real Esteli endast förlorat mot Managua en handfull gånger. Esteli hade en bra center N:r 11, en Zlatan-typ, fast ponnysvans till halva ryggen. Han levererade bollar till höger och vänster, men förgäves. Inte ens med tre hörnor och en frispark just utanför målgården kunde Real Esteli kvittera. När domaren visslade av matchen kände många en stor besvikelse. Hur kunde detta hända?

I den här stadion är det bara målen som räknas. Jag konstaterade att en fotbollsmatch är åtminstone en händelse som börjar i tid och slutar i tid här i Nicaragua. Jag ser med förväntan emot nästa hemmamatch.

Hasta pronto!

det rycker i benen på Mocha Nana Café...

Hola! Mucho gusto, amigos!

Musiken och sångerna på Mocha Nana Café denna fredag skulle ha en lite revolutionär prägel. Vi bor ju i ett av sandinisternas huvudsäten, Esteli. Roberto själv, var rätt liten när de stora drabbningarna var här i Esteli på 1970-talet. Men han, liksom många fler drabbades av sorgebud i släkten under den här tiden. Inbördeskrigen har lämnat ärr. Frågan är om man tillåtit dem att läkas och hur? Nu är i alla fall folket trött på krig. Och det märktes också denna kväll. De flesta revolutionära sångerna, och de var inte många, kom genast efter första pausen. Jag var glad att sångerna inte var så inlevelsefulla och fulla av passion. Det är väl ändå viktigt att komma ihåg den svåra tiden och på något sätt bearbeta det förflutna.

Helena och jag var bänkade inför framträdandet. Påpekade att vi kanske är de enda ”sandinisterna” i gänget men sedan dök också Bengt-Erik, Tuula och Eivor upp. Det var njutbara nicaraguanska tongångar och sydamerikanska rytmer. Staden är som sagt full av musiker och de tre herrarna var nya för oss.

Roberto Urrutia med vänner bjuder på sång och musik

När salsan duggade tätt fick Helena spring i benen. Hon blev uppbjuden av en lika danssugen dam, María Centeno, och de dansade mycket bra tillsammans. Båda väldigt rutinerade. Och roligt hade de.

caféet är ju ingen egentlig dansplats, men det finns alltid en tom plats på golvet för en salsa

Señora Helena y señorita Maria, otra vez ! por favor......

Jag talade tidigare om mina öronproppar som jag tagit med mej. Mina klenoder. Med åldern får man lite känsligare öron. Jag hade halverat dem och gett Tuula halva vid ett tidigare tillfälle. Tyvärr hade jag i min iver pillrat ner proppen lite djupt i vänstra örat. Jag påpekade mitt lilla problem för Helena och trodde att det fanns en pincett i min Leadermankniv men jag kunde inte hitta var. Vi kunde inte annat än skratta åt elendet och under tiden hade Helena kallat på Roberto som kom med sin pincett. Med varsam hand drog han ut proppen och till min lättnad kunde jag bara säga: Grazias, mí hijo

(tack min son).
 

Det är några år sedan Björn Afzelius sjöng den här låten. Melodin är härifrån. Förhoppningarna var stora på det nya. Nu skulle allt förändras till det bättre när sandinisterna tog makten. I dag äger åtta procent av befolkningen allt här i landet och betalar nästan ingen skatt. Resten av folket knegar på och försöker hålla igång landet med sin lilla kärv.

http://www.youtube.com/watch?v=IL0kelfsSFc

Hasta pronto!

Andra utflykten fran Esteli

Hola!

Idag (lordag) var det dags for en promenad i bergen, cirka 30 km fran Esteli ligger en lite by: San Nicolas. Vi tog en buss dit, steg av vid ett naturreservat i bergen. Vi gick en kort stracka dar, utsikten var fantastisk, vandringsstigen tog dock slut fort och den langre skulla vara pa 5 km + 5 km tillbaka. Da valde  vi att ga ned till byn istallet, det skulle vara 3 km dit. Vi gick nedfor en mycket fint stensatt vag. Landskapet var otroligt, med hoga berg och vacka boljande kullar och dalar. Snart borjade vi misstanka att det nog var langre an 

3 km. Det visade sig att var 7 km! med det var en jattefin promenad. Eftersom vi borjade promenaden hogt upp i bergen sa var det forst svalt, och t.o.m. duggregn, men nar vi komm ned till byn var det varmt igen.

Fin utsikt men disigt i den tidiga morgonen

Mellanmalsrast

Promenad i regnet

En lite by med manga hastar och ryttare. 

Vi hade tankt ata lunch i San Nicolas, men dar fanns inte manga sadana och de som fanns hade inte oppnat annu, klockan var bara 10.30! Vi hade startat i ottan.

Vi akte tillbaka till Esteli och at istallet. Sedan gick vi hem for att ta siesta, och jag var tydligen mycket trott; vaknade halv 6 pa kvallen!

Adiòs!

Trafiken

Nagra rader om trafikkulturen i Estelí: Det finns en hel del bilar och ganska mycket motorcyklar. Och gatorna ar smala. Anda gar det riktigt snyggt till for det mesta. Med fa undantag ar gatorna enkelriktade och parkering tillaten bara pa hogra sidan. Det finns helt enkelt inte plats att parkera pa bada sidorna.

Trottoarerna ar stallvis valdigt smala. T.ex. pa huvudgatan Avenida Central hander det ofta att nagon maste ga pa korbanan da grupper av manniskor mots. Tvart emot vad man skulle tro visar bilisterna stor hansyn. Skall man bli pakard i stan skall man nastan kasta sig framfor bilen. Inte heller tutas det at fotgangarna da de sneddar over gatan hur som helst. Fast a andra sidan, det finns inga utmarkta overgangsstallen.
Daremot tutar bilarna ganska friskt at varandra, men mest for at varna. Man tutar fore en korsning for att ge till kanna att har kommer jag. Och det tycks fungera, hittills har jag inte sett nagon krock.

Ute pa vagarna ar det mera som hemma. Det finns de som har valdigt brattom och kor om var som helst. Respekten for gula linjer ar inte riktigt utvecklad har heller.

Trafikkulturen varierar en hel del fran plats till plats i Finland. Men atminstone bilisterna i Vasa-trakten kunde lara sig ett och annat under en vecka i Estelí!

Kor lugnt, halsar Bengt-Eric

Jag fick en bok till lans

21.2. Flunsan har hallit mig hemma. Vid frukostbordet hade jag en pratstund med min vard.Och da han redan har bildat sig en uppfattning om mina varderingar hamtade han en bok at mig att lasa, om jag ville. Efter att ha ognat igenom forsta sidan visste jag att jag ville! Detta var en ordkonst laaangt over min niva, men jag njot av den.

Boken heter PATAS ARRIBA La escuela del mundo al revés. Den ar skriven av en forfattare fran Uruguay, Eduardo Galeano.Han har ocksa bott i Argentina och levt i landsflykt i Spanien. Det sistnamnda ar inte svart att forsta.Hans asikter retar sakert storsta delen av denna varldens makthavare.
Boken handlar om orattvisorna i varlden. Hur girigheten och politiken gar hand i hand, hur oratt forvandlas till ratt, hur allt ar till salu. De fattiga betraktas som en onodig belastning medan allt gors for att de rika skall bli annu rikare. Och hur alla, rika som fattiga, lever i standig fruktan.
Ett forsok till oversattning av en mening i det allra forsta stycket i boken: "I skolan i den bakvanda varlden lar sig blyet att flyta och korken att sjunka. Ormarna lar sig att flyga och molnen lar sig att krypa ner pa vagarna."

For ovrigt hade vi vart veckomote med gruppen. Det bjods pa chokladkaka, for det var flera fodelsedagar pa gang. Vi talade om hur vi upplever vara arbetsplatser och vilka som snart vill byta stalle. Och sa borjade vi planera for en veckoslutsutflykt till nasta veckoslut.

Tja, det var allt for i dag.  Halsningar fran varmen!     Bengt-Eric

livet i förskolan del 1...

Hola! Mucho gusto, amigos!

Vi börjar vara bra på gång där på förskolan, Oscar Arnulfo Romero, i norra Esteli. Jag har ju själv inte gått i någon förskola, men jag antar att det är nu man skall börja lärandet på allvar. Allting är nytt, nya ansikten, nya rutiner. Man gör så gott man kan när man är liten och kanske lite blyg och rädd. Vissa barn är försiktiga medan andra tar mer för sig. Nu har vi bara två timmars dagar de första veckorna och det är tur. Både för barnen och för oss.

Siv och jag har varsin klass, det är bara profersora Juanita som inte har någon assistent. Vi börjar dagen halv åtta med att plocka skräp och sopa och skura golven. Maxíma kommer och låser upp en järndörr, med två stora hänglås och sedan en trädorr in till klassrummet. Rummen är inte så bra ljudisolerade men har en bra luftcirkulation. Till och med så bra att fåglar byggt bon uppe i taket. Men det är ändå trivsamt.

Jag radar ut småstolar i tre rader och Maxíma sätter sig vid katedern medan barnen börjar komma in. De borde vara i skolan klockan åtta men de sista anländer sådär runt halv nio. Ofta avbryts morgonen av att någon kommer in, någon förälder med barnets skolmaterial samt tvål och wc-papper. Skolan är gratis men allt material bekostas av barnets anhöriga. Ibland slinker det in någon hund, ibland någon försäljare, och Maxíma går ut och ser vad han har . En gång trodde jag att en äldre man hade med en levande gris i säcken, för undervisningen. Men det visade vara en av pojkarnas, abuelo (farfar/morfar) som sålde lite grapefrukter. Pojken försökte ivrigt påpeka detta för mej. (klicka på bilderna)

Nu är det pojkarnas tur

 

Inledningsvis har vi sjungit välkomstsången, bett en bön och gjort honnör till nationalsången Salve a tí Nicaragua. - "Titta rakt fram på krokodilen när ni sjunger, påpekar Maxíma". Så gör vi samtidigt stående en del koordinationsövningar med händer och fötter. Vi har lärt oss vad vi heter och vet, att efter namnuppropet skall man ropa: ”precente”. ”Ací se dice”svarar ”profe”. Vi har lärt oss att hälsa och övat oss att teckna djur, men också att skriva bokstaven O, och försökt att färglägga insidan av bokstaven med röd färg. Det är inte så enkelt och den röda färgen var den första färgen vi lärde oss. Så har alla med någonting att äta och dricka och det gör vi till sist på dagen. Det är bara synd att de skall proppa i sig sötsaker när de har så många fina frukter här i landet.

Lit Michael hade gjort håret fint en dag. Jonathan är hennes trogne följeslagare

Ibland går Maxíma ut och jag lämnas ensam med barnen och förväntas hitta på något så det inte blir för stökigt. Då är det bra att ha Ernesto med i ryggsäcken. Det verkar vara en av höjdpunkterna. De håller honom för levande och är väldigt snälla mot honom. Ibland lämnar jag honom hemma då jag inte kommit på något nytt uppvisningstrix och då är det genast stökigare i klassen. Det är för lång tid för barnen att mer eller mindre sitta på stolen i 1-2 timmar.

Här gör Ernesto en mycket svår uppvisning. Han balanserar på ett kvastskaft

Ofta förstår jag inte vad barnen säger. Det beror ju dels på att jag inte är så bra på spanska, men också att vissa har en del svårigheter att uttala främst R-ljudet. Då får jag försöka upprepa högt vad jag uppfattade för att föra samtalet vidare. Ibland lyckas jag förstå. Men ofta får jag bara nicka och säga: si, si (ja,ja) eller realmente (verkligen!) eller por supuesto (givetvis !). En gång sa Yoder Antonio någonting mycket viktigt som jag inte förstod, medan han tugga i sig sitt torra kex så att flisorna flög ur munnen. Oye! Oye!...(hör,hör) sa han medan han sakta drog ner mej i örat och försökte viska medan han tog en ny tugga av kexet. Men jag förstod ingenting. Och medan jag plockade kexbitar ur örat sa jag si, claro!(ja, såklart) Och han blev nöjd.

Det är helt naturligt att barnen måste hålla mej väldigt dum när jag inte förstår. Men de har aldrig visat det, utan är nöjda med vad jag säger. Spontana och livliga.

oye! oye!

Vi har ännu hunnit ha en Piñata – fest med två av klasserna. Det var föräldrarna som hade gjort pappersdockorna och fyllt dem med lite karameller. Det var någonting nytt för både Siv och mej. Såhär har våra första två veckor varit. Krävande men intressanta.

Piñata-fest i klassen intill

Förväntansfull inför slaget, medan Siv rycker i bandet

Fullträff!

...ännu en fullträff

också flickorna lyckades bra

Det var en seglivad piñata. Till sist gick bandet av och en av föräldrarna rev upp dockan och kastade ut innehållet, karamellerna

Hasta pronto !

Influensa? I varma Nicaragua??

Jag har fatt flunsan! Kan man tanka sig, i den har varmen. Den akomman var jag inte beredd pa. Det var en s.k. bugg i mitt mentala immunforsvar, och den upptacktes.

I dag, 20.2, blev det inget jobbande for mig.Jag har ingen feber direkt, bara lite stegring. Men krafter finns det ganska sparsamt av sa den mesta tiden har jag tillbringat pa sangen. Jag ar inte ensam om elandet heller. Min vard Guillermo ar min olycksbroder, och da vi jamfor vara krampor ar han varre ansatt. Han har muskelvark som bonus medan jag bara ar om i ryggen.

Det ar trakigt att ligga hemma. Sa pa eftermiddagen gjorde jag sallskap med tva av kamraterna pa en liten runda i stan. Vi var i en affar for begagnade barnartiklar och sag pa leksaker. Vi hittade tre bilar i ratt storlek till lampligt pris. Bilarna maste namligen vara sa stora att de inte ryms i en liten vaska. De har kopt dit sma bilar forr, men de har alla "forsvunnit".

Jag fortsatte till en ciber for att kolla e-posten, vad kamraterna skrivit pa bloggen, och for att publicera min senaste. Jag kopte tid for tva timmar, men efter en timme var jag slut. Det var bara att slapa sig hem till sangen.

Jag har stallt in mig pa att det kanske inte gar att jobba mer den har veckan. Trakigt, men vad kan jag gora.

Felizidades

Det ar tatt med fodelsedagar nu, forst Marianne, sedan jag och imorgon 21.2 fyller Helena!

Cumpleaños feliz Helena!

Eftersom Helena och jag fyller sa tatt sa ska vi tillsammans bjuda gruppen pa chokladtarta imorgon eftermiddag pa var planerade grupptraff. 

Det finns planer pa en resa till Leon, vulkan och havet till helgen. Hoppas vi far ihop det. Mitt vardfolk skall resa bort over helgen, sa jag kan lika garna fara ivag ocksa.

Jag kampar pa i skolan hos Sor Maria Romero, det finns nagra elever dar som skulle behova stodundervisning, men det verkar okant har. Skulle sa garna agna lite tid at dem under den korta tid jag ar har. Lasa, skriva och rakna, beharskar man inte det i 3-4 klass, nar skall man da lara sig?

Det galler annars att ta det forsiktigt, jag har redan foreslagit att jag skulle fa agna en del av dagarna med nagra elever, utanfor klassrummet och i lugn och ro fa arbeta med dem, men annu har det inte blivit sa. I basta fall far jag sitta mitt i klassen med allt oljud och  bus som distraherar. Det kan ga en kort stund innan de trottnar, 

Idag visade min profesora Ana mig frukttradgarden dar limon-traden blommade jattefint.

 

Ana   24-arig pedagogik-studerande

Pa min fodelsedag fick jag denna vackra roda blus av min vardinna Martha plus en "pastel"  (tarta) som jag bjod nagra kamrater pa.

¡Hasta luego!

Reservlarare i tio minuter

Tisdag 19.2. I dag var profesoran lite forsenad och fanns inte pa plats da klockan ringde. Den bestamda Sor Anita kom till klassen nagra minuter, men sedan skulle jag agera reservlarare. Hoppsan!

Jag tog den lattaste vagen, trodde jag, och laste ett kort stycke ur boken om det som vi gatt igenom i gar. Sedan fragade jag klassen vad jag hade last. Ingen visste!
Da forklarade jag for dem i sa raka ordalag som jag kunde varfor de inte visste: Att de lekte och pratade i stallet for att folja med och repetera. Och att det var deras framtid det gallde, inte min! Medan jag lade ut texten kom profesoran. Hon stod i grinden in till klassen och log brett ...

Jag ar verkligen bekymrad for de har barnen. De kan lasa och skriva, men matematiken verkar vara ganska dunkel for de flesta. De kan inte multilikationstabellerna fastan de gar pa tredje nivan. Formagan till problemlosning ar ocksa i sin begynnelse.

Det borjar forekomma fler kontaktforsok med mig fran pojkarnas sida. Jag ar ju den enda mannen dar forutom gardskarlen. Men det ar inte latt. Pojkarna talar snabbt och slarvigt och jag har verkligt svart att forsta dem. Men da viljan finns fran bada sidor gar det, pa nagot vis.

Det hander ocksa ovantade saker. Pa rasten plockade jag upp nagra skrap som lag vid bollplanen. Snart hade jag den forsiktigaste pojken tillsammans med mig. Han hade hamtat papperskorgen fran klassen, och med gemensamma krafter fyllde vi den innan rasten var slut.
Jag blev forstas glad. Bade over att han ville vara tillsammans med mig och for att han inte holl sig for god for att plocka upp efter andra.

Exemplets makt?

Tre veckor i Nicaragua

Hej!

Nu har vi snart varit här i hela 3 veckor och det börjar kännas hemvant! Hemlängtan drabbar mig mest i helgerna eller när jag är trött efter dagens jobb...min husmor ser ibland att jag har hemlängtan och frågar om jag är ledsen. Hon är säkert orolig att jag inte skall trivas hos dem, men det gör jag verkligen! En helt underbar familj som tar hand om mej på bästa sätt, maten är näringsrik och hälsosam. Hon tvättar salladen och frukterna noggrant, pressar dem till goda fruktdrycker.

Vi har besökt en kyrka i närheten, en lite annorlunda upplevelse, förstod mycket av vad som sades, men inte allt. Ljudet och musiken blev mera passlig med öronproppar.

Jag rördes av deras hängivenhet och omtanke om andras andliga behov.

Igår inbjöds jag till en kvinnogrupp som träffas på ett matställe varje vecka, kvinnorna äter tillsammans och under tiden berättar någon om sitt liv och hur de mött Herren och hur Han gjort under i deras liv!

Skolbarnen i klass ett och två är i olika åldrar, med olika läs och skrivförmågor. Där finns 2 ungdomar i åldern 12 och 15 år som nog känner sig lite malplacerade. Jag har tagit mig an flickan och vi är nu goda vänner, jag ger henne varma kramar, för hon saknar föräldrar liksom jag.

Varma hälsningar från ett soligt Nicaragua

Jag har fatt en bok!

I dag, mandagen den 18.2. har jag fatt min larobok. Den heter "Preparándonos para la vida", ungefar Vi forbereder oss for livet. Den ar avsedd for Tercer nivel alternativo (5-6- grado), och ar den forsta i en serie pa fem.
Den har boken innehaller allt det som det behovs flera bocker till i Finland. Den ensam tar upp geografi, matematik, samhallslara, modersmal och spraklara.
Forsta kapitlet behandlar geografin: Var ligger Centralamerika pa den amerikanska kontinenten, utbredning och avstand mellan landerna.
Andra kapitlet har matematik som tema: Att mata strackor. Det metriska systemet. Andra satt att mata (det engelska systemet).

Den har boken ger inga djupa kunskaper. Men nog grundlaggande basvetande, om eleverna tar vara pa dem. Men har ar ungarna precis som hema i Finland. Det ar svart att sitta stilla och jobba langre stunder. Och svart att halla tyst! Men jag vill ge lararen Rosario en eloge. Med tanke pa omstandigheterna tycker jag att hon har ganska bra ordning i klassen.

Da det galler flit och uppmarksamhet ar jag pa det klara med att vanliga predikningar har de hort forr.De ar som att halla vatten pa gass. Det skulle galla at hitta ord som fastnar pa gasfjadrarna. Det ar ju anda deras framtid det galler, inte min.

Men hur fa dem att forsta det?

ännu något om söndagen.....

Hola! Mucho gusto, amigos!

Vad kan hända för spännande på en vanlig söndag? Det vet man inte förrän man ser efter!

Jag steg upp vid 8-tiden och kom på att klockan redan var över 16 på eftermiddagen i Finland. Försökte skramla så lite med järndörrar och nycklar, för att inte väcka värdparet. Jag har ju sex dörrar att låsa upp och stänga innan jag är ute på gatan.

Det var lite folk i farten. På söndagarna är de flesta butikerna stängda, åtminstone till eftermiddagen. Jag gick in på café Barista, kopplande in mej på skype och hittade någon att prata med. Så beställde jag en stor kopp café Nica och frukost, bestående av gallo pinto, friterade bananer, stekt kyckling, ost och en liten sallad med citrondressing. Jag mådde som en prins.

Vid 12-tiden tänke jag ta en promenad och se om jag träffade några volontärer och det gjorde jag. Kerstin och Bo-Erik tänkte ta en långpromenad ända till La Cacita och ta bussen hem. Det var en drygt fyra kilometer lång promenad och vädret var perfekt, ingen direkt sol samt lite blåst. Vi gick söderut utmed den andra huvudgatan. Ingen av oss hade gått utmed den tidigare. Gatorna i Esteli går antingen i nord-sydlig eller väst-ostlig riktning. Det är ganska lätt att hitta. Här fanns nya okända affärer, möbelaffärer, järnaffärer , skomakare och skoaffärer, sadelmakare mm. Vi kom snart till den stora marknadsplatsen i södra Esteli. Här var affärsrörelsen igång ännu fast det var tidig eftermiddag. Här kunde man köpa färskvaror av alla slag. Det blir nog att bekanta sig mer med platsen en annan gång.

Helena och Linda bor i den här delen av staden, lite långt från oss andra. Därför hade ingen av oss besökt deras husvärd tidigare. Vi ringde Helena och träffades på andra sidan Carretera Panamericana. Norma Torres och Edvin tog emot oss. Lika hjärtliga som alla värdfamiljer jag träffat. Det andades en stillhet i detta hem. Norma satt vid sin symaskin när vi kom och Edvin vid köksbordet. Vi satte oss ner och började leta efter spanska ord till meningar och snart var vi igång på allvar. Vi tittade in i deras stora trädgård, som innehöll förutom frigående höns en massa fruktträd. De var självförsörjande på banan, mango, avocado, citron, mandarin, kokos och en kaktus som gav frukter en gång i året till drycker och många fler träd och örter.

Edvin, Helena, Norma, Kerstin och Bo-Erik i fruktträdgården

Dessutom hade de lite sockerrör. I butikerna och på torget får man köpa brunt råsocker, som ser ut som mindre tegelstenar. Av sockerröret gör man också Flor de caña, den nicaraguanska rommen, med en alkoholhalt på 35%. Den lär klassas av finsmakare som mycket kvalitativ. Men det mest intressanta var nog kakaobönorna.

Det omtalade sockerröret som förvandlas till så mycket. Viktig exportvara i Nicaragua.

De hade också några kakaobuskar på innegården. Edvin tog en mogen böna och högg upp den med kniv och visade oss de vita fröna som togs tillvara, torkades och rostades som kaffe. Norma kom med en handfull torkade bönor som vi smakade på. De gav faktiskt en liten kakaosmak, men det är vid rostningen som smaken framträder. Vi fick en fin presentation av hur det är att vara självförsörjande på det mesta. Vi tackade Norma och Edvin för att vi fick hälsa på och allt det intressanta vi fått se och gick vidare mot La Cacita.

Edvin visar en mogen kakaoböna

Efter en rundvanding och något ät- och drickbart på La Cacita åkte vi passligt hemåt vi 16-tiden.

Den här växten heter Bougainvillea. Tänk att ha ett så krångligt namn.

Svärmorstunga växer vild lite varstans bland allt skräp

Här sa det STOPP!

Men bussen stannade en halv kilometer från centrum. Ett läckage troligen vid spridarna gjorde att dieseln forsade under bussen. Tur att ingen råkade kasta fimpen. Vi steg ur och gick ännu en bit. Vilken dag och vilket äventyr!

Hasta pronto!