onsdag 13 februari 2013

Dagen då jag blev inskriven i förskolan....

Hola! Mucho gusto, amigos!

Äntligen fick Siv och jag någon form av ordning på vardagen. Vi började jobba på förskolan,Oscar Arnulfo Romero idag, nära Natsa-fabriken (cigarr). Vi var tidigt i farten, beräknade en knapp halvtimmes promenadväg och var framme kvart i 7. Vi fick vänta en halvtimme innan föreståndarinnan profesora Petrona Galeano Herrera. Vi tog fram sopkvastar och golvmoppar och körde över alla golvytor. Mot åttatiden började barnen strömma till, så också profesora Maxíma del Socorro. Jag fick bekanta mej med hennes klass.

utegården

på baksidan finns ett utetak med cementgolv, där man kan utöva någon aktivitet

här är skolbyggnaden med tre lärare, tre klassrum och ca 90 barn i åldern 3-5 år.

Barnen var 3-5 år och det var en stor dag för oss alla, det var vår första skoldag. Jag satt också snällt på en liten stol i raden med de andra barnen. Somliga hade en prydlig skoluniform med vit blus, mörkblå kjol, byxor och svarta skor, flickorna ännu vita strumpor (traditionell uniform här i Nicaragua). Men alla hade inte råd med det. Bredvid mej hade jag två gossar i 4-5 års åldern som ivrigt visade mej sina nya skor, sin ryggsäck, sitt häfte och penna, suddgummi och pennvässare. Det skulle tydligen alla ha råd till. Mitt i allt drog Enrico, närmast mej, fram en stor ren näsduk och blåste ur sig en loska, som han visade åt mej med lycklig min. Han kunde och han träffade rätt. Sedan vek han prydligt ihop näsduken och lade den tillbaka i väskan medan kompisen också drog fram sin och använde den mest som huvudduk. Näsduk är viktig att ha med. 

här är mina klasskompisar i förskolan
 

Inskrivningen tog sin tid och innan alla hade sagt sina namn var det dags att ta fram matsäcken, kex och saft. Två av de 31 barnen i klassen grät mer eller mindre hela tiden och längtade efter sin mamma, bara maten tystade ner dem en liten stund. Få se om de vågar komma i morgon. Nej, det är inte lätt att vara borta från mamma första gången. Sedan sjöng vi några rörelsesånger tillsammans och jag presenterade mej för dem. Så hade det gått knappt två timmar och det var dags att vänta på föräldrarna eller någon annan som kom och hämtade. Sedan sopade och moppade vi golven igen och tackade för oss och för en lyckad dag. Las profesoras verkade också vara glada över två snabba hjälpredor och önskade oss välkomna tillbaka i morgon. Ett gott tecken.

Vi reflekterade lite över de hygieniska aspekterna på stället. Siv berättade att VC:n inte fungerade och att hon hällt i spolvatten med en hink, vartefter barnen kom på besök på löpande band. Ingen använde VC-papper. Men sånt får vi bara leva med. Pengar finns väl inte till allt. Likaså fanns det ganska lite leksaker, såsom bollar och hopprep mm. Någonting vi måste fundera över med de andra volontärerna.

När jag kom hem hade Marisol kokat kotunga och gjorde en god sås därtill serverat med ris och tortilla. Mums. En övermåttan lyckad dag.

Hasta pronto!

1 kommentar:

  1. Va bra att ni fått komma igång med jobbet, dagarna blir ju meningsfullare då.
    Vilka härliga ungar du får var med. God fortsättning som "dagisfarbror"

    Hälsningar Kerstin

    SvaraRadera