I arla morgonstund....

Hola! Mucho gusto, amigos!

Det är måndag idag och det är vår fjärde dag i Esteli. Tiden har på något sätt kännts längre än så, inte så att det har varit långtråkigt. Jag antar det är allt det nya som vi fått möta och bearbeta. Jag trodde ändå att kontrasten var större. I Managua möter man nog mera svåra människoöden än här i Esteli. Här tigger nog folk på gatan, men ingen tränger sig på, som jag hade förväntat mej. Igår lämnade ändå en liten flicka kanske i 4-5 års åldern på min näthinna. Hon satt i sin mammas famn omgiven av några av sina syskon och några nyfikna människor på trottoaren. Hon hade någon form av hudsjukdom och var full av skorv och sårsprickor. Det såg ut som om hon hela tiden ömsade skinn. Jag mötte hennes mörkbruna ögon bara någon sekund och det rev till i mej. Så olika våra liv och rätt till god sjukvård kan vara. Det enda jag kunde göra var att ge en blygsam slant i mammans hand.

Jag har tagit några bilder inledningsvis och skall försöka sätta in fler med tiden. Den första är av musikanterna från fredagskvällens oförglömliga musikaliska gastronomi. Den andra är från den pittoreska innergården som binder ihop mitt rum och baren. I söndags fick jag främmande och vi hade en liten picknick tillsammans. 

Oförglömliga musiker från fredagskvällen 1.2,....... when my guitar gently weeps

Gäster på besök. Tuula, Ingmarie och Eivor på picknick på min innegård

Här bor jag hos Roberto i rummet till vänster om Yuckapalmen. Jag delar toaletten och duschen med gästerna.

Gamarna besöker mej ibland efter siestan för att se om jag lever

 

Jag har en hes tupp som granne som brukar höra av sig första gången 5-tiden. Sedan svarar en annan tupp med klar stämma en bra bit längre bort. Jag är glad att det inte är han som bor här. Hesa tuppen berättar ungefär vad klockan är. Sedan, halv 7, hörs från katedralens klockspel, Ave Maria, och man tror man är i himmelen. Sedan omkring halv 8 hörs från katedralen ett annat spel, låter som Salve Regina. Jag får också besök av någon typ av gamar mitt i allt detta. De är 40-50 cm höga pjäser som skuttar omkring på kakelplattorna. Det är bara trevligt. Det gäller bara att se fräsch ut när man går över innergården, för att visa dem att deras tid ännu inte kommit. Ibland gör de ännu ett kort besök efter siestan och kollar läget. Men detta är inte allt som händer i arla morgonstund.

Däremellan (detta hände på söndag morgon) hade en bil rört av och an utmed gatorna med högtalare på taket och uppmanat folk att ” återvända till Kristus”.

Här i Nicaragua och speciellt i Esteli är folk stolta över att vara kristna. Här lever man kanske närmare Gud, eller räknar med Hans närvaro mer påtagligt. Jag tror så.

En av gitarristerna frågade mej under konversationen ute på gatan om jag var kristen. Det var viktigt för honom. Han hade varit i Norge för inte så länge sedan på turné några månader och fått den uppfattningen att Norge var ett mycket satanistiskt land. När jag frågade på vilket sätt svarade han att landet var nedsmutsad av blackmetal musiken som utgick från fördärvade hjärtan. Han menade att om man mår bra inombords flödar det också ut god musik. Jag kom att tänka: Är det en sådan bild främlingen får av våra nordiska länder?

Kära läsare, nu är det hög tid att lyssna på mannen i högtalaren - ” Regresen a Cristo”.

Hasta pronto!

Guy