livet i förskolan del 2

Hola! Mucho gusto, amigos!

Det är nu tredje veckan som Siv och jag tillbringat på preescuela Oscar Arnulfo Romero. När vi kom hit märkte vi genast att vi ville göra någonting konkret åt de sanitära olägenheterna på stället. Och det är tack vare Er, donatorer, som vi kunnat lämna efter oss en synlig gåva. Det här är mer än vad vi räknat med.

Vi konstaterade att skolan har över 90 elever, men ingen fungerande toalettstol. Den har inte fungerat på väldigt många år. När man velat spola har man hällt vatten direkt i stolen. Vi såg att föräldrarna var väldigt besvärade över detta. Men det har inte funnits pengar i budgeten och föräldrarna har inte förmått att satsa egna pengar. Det har redan känts tungt för många att införskaffa barnets skolmaterial samt toalettartiklar såsom tvål och WC papper. Vi berättade om våra tankar för lärarna, som blev jätte glada. Maxíma lovade att fråga priset på en förmånlig järnaffär. Vi fick både toalettstol samt handfat med kran för 87 UsDollar, samt fastsatt för ytterligare 22 UsDollar av en ortsbo. Allt fungerar till belåtenhet.

sprillans ny

En annan sak som vi dagligen har bekämpat är allt skräppapper som kastas omkring. Skolan saknade ett större sopkärl. Vi köpte ett. Nu får lärarna och eleverna äntligen tömma klassernas papperskorgar på ett ställe. De får samtidigt undervisa eleverna vart man sätter allt papper. Det verkar redan som om både elever och föräldrar börjat använda kärlet aktivt, även om en del skräp faller direkt ur händerna. Då får vi genast lära eleven att plocka upp och sätta i kärlet. Kanske får vi en attitydförändring till stånd även om det kan ta tid. Kärlet stängs in i ett klassrum till natten för att inte vara borta följande dag. Siv och jag blev antecknade som donatorer på sopkärlets lock och det hann vi inte rätta till. Med sammanlagt 125 UsDollar har vi fått glädja barnen, föräldrarna och lärarna. Det tycker vi är väl satsade pengar. 

Siv har fått ett nytt namn men det gör inget

 

En annan sak som vi märkt under de senaste dagarna är att nu har den 400 meter långa gatan från huvudvägen som vi går utmed blivit ordentligt städad, till och med gammal smutssörja har tagits bort. Vi tror att vi kanske har påverkat detta genom att vi troget plockat upp skräpet som kastats på trottoaren framför skolan varje dag. Folk har sett att vi inte gett upp och kanske fått inspiration till någonting som de innerst inne vill, ha rena gator. Jag vet att folk innerst  inne skäms över skräpet. Men allt borde inte heller samlas på en soptipp utan vidareförädlas och återanvändas. Kanske tiden just nu är inne för en förändring i Nicaragua. Goda tecken syns.

matpaus med Juliana

Under den tredje skolveckan har skoldagen blivit en timme längre för barnen. De har nu redan börjat lära sig skriva bokstäver och lärt sig flera sånger utantill. Nu får de också skolmat, som föräldrarna i tur och ordning kokar, vanligen ris och chili och ibland även bruna bönor samt en bit tortilla.

Vi har dock märkt av en viss ostrukturerad undervisning i klassen. Dagen börjar enligt nicaraguansk tid, någon gång kring ett visst klockslag. Sedan har läraren, när man väl kommit igång, plötsligt bara gått i väg och förväntat sig att Siv och jag skall vara förberedda att rycka in, så att inte kaos bryter ut. De är ändå jätteduktiga lärare, som orkar knega på med små medel. Jag förstår dem om orken tar slut ibland. Men jag tror att en utbildad barnträdgårdslärare eller barnledare från Finland kunde inspirera både lärare och elever på det här stället med små medel och fantasi, utan att klampa in på invanda rutiner. Det kunde ge dagen mer innehåll.

En dag hade Maxíma gjort en liten ask och dekorerat den vackert. Inuti, i bottnen, hade hon satt fast en lite spegel. Hon sa, att asken var som en en skattekista och om man tittade in i den fick de se skatten. Det gjorde barnen i tur och ordning och såg sin spegelbild. Hon förklarade, att det var de själva som var skatten. -”Glöm inte det och var stolta över det”!

Vi har trivts bra här på skolan och blivit vänligt mottagna av alla. Också föräldrarna har visat sin uppskattning. Jag glömmer inte mamman som visade mej sin omtanke då hon hade köpt mej en läsk och en kaka. Men efter den här veckan byter vi troligen arbetsplats. Vi kommer att sakna barnen och för egen del vill jag gärna återvända efter en månad eller så. Det har varit väldigt lärorikt.

Hasta pronto!