EN MANS DRÖM.....

Hola

Ett nytt veckoslut närmade sig, vad göra. På fredag kväll blev det bestämt vi ska besöka La Garnacha på nytt. Jag var ju sjuk under det tidigare besöket så det ville jag gärna. Strax efter 6 på lördag morgon stod vi vid Centralparken och väntade på en stadsbuss som skulle ta oss ut till södra busstationen.
Kvart i 7 körde bussen fram och då ska man vara på hugget för sittplatserna går först åt, dessutom de framme i bussen. Det har sina utmaningar att komma sig av bussen på rätt hållplats om man sitter långt bak och det står 20 personer i mittgången.
Bussen segade sig uppåt 500 höjdmeter förrän vi steg av. Därefter blev det att promenera 3,5km till vägskälet till La Garnacha. Efter de dammiga och varma kilometrarna var det gott med förmiddagskaffe.

Så där skulle vi ju ha åkt

Med våra 7 åriga tobaksstavar för vandringen och alla färgglada ormar....

Mycket uppiggade fortsatte vi vår färd. Ganska snart kom vi till La Garnacha, där i butiken köpte vi lite souvernier och talade med försäljaren. Hon erbjöd guide upp till toppen av ett berg. Det nappade Kerstin och jag på. När vi frågade om det gick bra av de andra så var det okey.

Lolo vår guide var pratsam vi fick mycken glädje av honom. Han kunde skämta och såg på oss när vi blev röda i ansiktet och behövde en vilopaus. Så småningom kom vi till utsiktsplatsen.

Lolo visar vart vi är på väg. Då först kommer purmodamerna underfund med varför Kerstin o jag anlitade en guide, de hade trott vi bara skulle vandra hit. Men skam den som ger sig vi fortsatte alla.

Efter ett tag komvi fram till som Lolo sa, en galen amerikans dröm. Amerikanen hade köpt en vacker tomt med utsikt över berget och en stor del av Nicaragua. Där hade han börjat bygga ett hotell med övernattningsstugor. Men pengarna och orken verkade ha tagit slut för kvar stod endast skelettet av hotellet och några halvfärdiga stugor.

En mans dröm......

Efter en stund kom vi till nästa amerikan. Han hade en annan strategi, han hade köpt hela berget dit vi skulle, fått sig en nicaraguansk väninna och byggt sig ett hus. Vid vägen hade han bundit en hund som gav skall när vi kom. Då tittade han ut genom dörren och ville ha en dollar var av oss om vi tänkte gå upp på hans berg. Som ärliga finnländare betalade vi snällt.

Mycket belåtna bergsbestigare på toppen

Om vägen upp var tung så var nervägen också en utmaning. Väl tillbaka i byn beställde vi mat, sällan har någon mat smakat så gott.
När vi kom ut till vägskälet där vår buss skull komma så sa damen i kafét att igen vet om det kommer någon buss idag. Alltså 3,5km till längs stenvägen. Efter kanske 2 km så hände det här.

Vi anlitade ett nytt transportmedel. Undrar vad Görel tycker....

 

Hasta pronto