legender besöker Mocha Nana Café

Hola! Mucho gusto, amigos!

Nu har vi varit halva vår planerade tid i Nicaragua. Vi kom på det i morse när vi kom till Los Pipitos. Det är som om tiden står och väger, antingen åt ett håll eller åt det andra och den går inte att stanna upp. Jag tror att tiden går fort nu framöver. Inte så att hemlängtan tar över, men det känns som om man vill se mera av det här landet så är det dags nu. Om två veckor inleds Semana Santa och då stannar samhället upp en aning och det är mycket folk i farten framför allt i städerna. Därför kommer jag och Bo-Erik att ta ledigt från jobbet i nästa vecka och åka buss till Granada, för att utforska den delen av landet lite mera. Om allt går som planerat åker vi på tisdagen och är där i fyra nätter. Vi hoppas vi har något intressant att berätta från resan.

Men om tiden tycks rusa iväg ibland, kan den tillfälligt också göra ett ryck tillbaka. Så gjorde den på Mocha Nana Café på fredag kväll. Det var en duo bestående av Jairo och Carlos, som skulle spela den kvällen. Men det var inte de som tillfälligt fångade den största uppmärksamheten utan det gjorde den här mannen med baretten.

"Ché Guevara"

Vad sägs om att få skaka hand med ”Ché Guevara”, legenden och hjälten, som man gärna vill plocka fram nu som då! Jo,tack! Nej, men visst är han lik? Han kom till caféet med ett rätt stort damfölje och tog plats vid vårt bord.

Mannen hette Adac och var 29 år och utbildad läkare. Han hade arbetat några år här i Esteli, men nu ville han göra någonting annorlunda. Han ville arbeta som läkare bland de fattiga utan lön. Tanken var nu att åka till Chinandega och vidare till Spanien på ett halv år. Där skulle han jobba som läkare och förtjäna pengar så att han kunde arbeta utan lön, närmast i Nicaragua, resten av året. Det går ju inte att ta miste på vem som är hans stora förebild. Jag glömde att berätta att jag har en häst som heter Ernesto. Men, visst får man lyfta på hatten för denne ädle man. Det bästa kommer ändå till sist.

Det var musik hela kvällen i går också spontant under andningspauserna som musikduon (med trumslagarpojke) hade. Det bjöds på latinamerikanska tongångar och endel engelska klassiker. Lite rosslig ljudmixning men med proppar i öronen tål man det mesta. De får ett helt godkänt betyg, samspelta, bra sångröster.

Jairo och Carlos med trummare

Det fanns ett födelsedagsbarn med oss här också under kvällen. Festfolket satt vid ett skilt bord och det var Jim som fyllde år. Jag gratulerade honom men glömde fråga han ålder, men en bit över 80 år tippar jag. Han var född i New Orleans och talade en klingande amerikanska. Det var två av hans gäster som bjöd på traditionell nicaraguansk musik under pauserna. Jim bjöd också själv på två sånger, bland annat den tunga sången..sixteen tons..

Jim med sina gäster. Här vankas det tårta

Gästerna som underhöll med nicaraguanska tongångar

Han är en lång man, Jim, med rosslig röst och född i New Orleans

Det här är "Ché:s"blivande vackra fru, Judith. Hon är utbildad sjuksköterska och följer Adac vart han än går.

Hasta pronto!