om min kompis Mario Alexander..

Hola! Mucho gusto, amigos!

Någonting gick snett under bussturen. Enligt berättelserna skulle han ha uppfört sig dåligt, till och med slagit till någon. Men stämningen på elevbussen till Los Pipitos var upprörd. Jag såg det inte, men andra berättade så. Föreståndarinnan ville inte låta honom åka hem med de andra när dagen var slut, utan hade kallat på hans mamma. När mamman kom fick hon en ordentlig utskällning av föreståndarinnan på grund av pojkens uppförande och ville inte ha honom tillbaka förrän han har gått igenom en ordentlig läkarundersökning och fått medicin. Jag talar om min jobbarkompis Ale.

jag uppskattar den uthållighet Ale har i arbetet

Jag såg själv ingenting av detta, utan återger vad mina kolleger på Pipitos såg och hörde.

Under dagen jobbade Ale och jag tredje dagen i följd med att vattna kaffeplantorna. Det som bekymrade mej också denna dag var, att nu kommer Ale igen att bli genomvåt från höften och ner i högra skon. Det hjälpte inte fastän jag försökte fylla sprutkannan till hälften. Han kunde inte styra kannan så att det inte rann utmed benet och in i skon. José hade påpekat att det inte gör något och Ale själv brydde sig inte om det ett dugg. Men efter en timme beslöt jag att vi sätter oss i solen för att bli torr. Jag tog av honom skon och vred ur den våta strumpan. Han var nöjd även om jag inte förstod vad han sa. Då plötsligt fick han se min randiga spanska ordbok i ryggsäcken. Han tog tag i den och använde den som bönbok, mumlade en bön och gjorde korstecknet över bröstet, ” al Padre, y al Hijo, y al Espíritus Santo”, satte tillbaka boken och tog den på nytt och upprepade allt. Det var en helig stund.

Under elevernas lunch träffade jag en lärare och diskuterade problemet med elevernas toaletter. Varken på pojk- eller flicksidan fungerade någonting. Vi hade från volontärsgruppen funderat på att göra toaletterna i skick och jag bad om att få en kostnadskalkyl så fort som möjligt.

Under tiden hade Ale hällt ett helt fat vatten över sig och skapat uppståndelse. När vi sedan fortsatte arbetet i trädgården var han på dåligt humör och grät och ville bli tröstad. Efter en stund hämtade José en karamell och då blev allt lite bättre.

Nu kan jag ju inte göra en rättvis analys av dagen och vad som egentligen oroade Ale. Men jag tror helt enkelt att Ale hade helt enkelt en dålig dag på jobbet, som vi alla har ibland. Men tydligen får inte en kille som Ale ha en dålig dag, utan måste då genast uppsöka läkare. Jag hoppas Ale och hans mamma dyker upp igen. Det som förvånar mej är det obegripliga beteendet, som ansvarig personal visar i en dylik situation. De måste vara professionella!  Men de gör mej orolig.

Jag har då aldrig träffat på en aggressiv person med down syndrom.

Hasta pronto!