intimt och luftigt i lokalbussen...

Hola! Mucho gusto, amigos!

Vi har i flera inlägg berättat om tjusningen i att åka lokalbuss. Lokalbussarna börjar köra vid 6-tiden på morgonen och håller på till närmare 20:00. Det är i huvudsak gamla amerikanska skolbussar som målats om i trevliga färger. De doftar diesel, men de har i allmänhet bra luftcirkulation, eftersom nästan alla sidorutor är öppna samt båda bussdörrarna, där konduktörerna hänger ut. Vi brukar åka hem med buss från Pipitos, vår arbetsplats. Resan tar i tid drygt 15 minuter, beroende på hur mycket folk stiger på. Och just den här tiden, lite efter 12:00, är bussarna fullproppade, då skolorna slutar eller har siesta.

njaaee.... Nej, vi väntar på nästa buss..

Det var först den tredje bussen som vi rymdes med i denna dag. Redan på långt håll blinkar bussen med varningsblinkers med full gas i bottnen, för att snart bromsa in. Samtidigt som konduktörerna försöker överrösta varandra i dörrhålen. -” Al cento, al centro, al centro, al cenrto, vamos al Parque, al cenrto, al centro, al centro – entra, entraaaaaa. Entonigt med nedgång på slutet. Då är det bara att tränga sig in. Någon sittplats behöver man inte drömma om. Väl inne i mittgången uppmanar chauffören med skarp röst: ” caminar, caminar, caminar”. Det betyder att det är dags att packa ihop sig i två eller tremannaled i mittgången.

Visst kan man le fast det bara fyller på med folk!

också genom den bakre dörren tränger det in folk. Nu märker jag hur risigt jag ligger till. Men det är bäst att le som alla andra.

Alla tar det lugnt. Det här hör till vardagen. Alla vet att det hjälper inte att säga emot, allra minst att gnälla. Så kommer konduktörerna ringlande fram som ormar och vill ha sina fyra córdoba. Det känns till sist som om fler stigit på än stigit av innan vi når centrum, så spänningen stiger. Hur i all världen skall jag kunna röra mig ut härifrån, det är min enda tanke just nu. Dessutom råkar jag befinna mej mitt i bussen med ryggsäck på magen. Just då larmar chauffören - ” llegamos al Parque, al Parque, al Parque, al Parqueeeee”och konduktörerna replikerar naturligtvis. Just då, börjar en svag rörelse i mittgången. Kroppar kolliderar, och vädjanden som: ”disculpeme” eller ”permite” börjar höras. Då är det dags att haka på. Plötsligt klyvs mittgången så pass mycket att man inte behöver kliva grensle över folk och genom rätt intima kontakter nöter man sig ut till sist i maklig fart. Och där ute står naturligtvis konduktören och gapar med full hals, att vi skall skynda påååå. När man väl nått sista trappsteget och ser konduktören, känns det ibland som om man ville trycka in en stor mango i gapet. Men, sånt gör man inte här i Nicaragua. Man är bara glad och "disculpar" och har tankarna redan på annat. Det här är bara något som hör till när man åker lokalbuss – än så länge.

Jag trodde inte Bo-Erik, när han sa, att det ryms närmare 100 personer i en 40-personers buss. Men nu tror jag det.

Hasta pronto!