Dalig kondition!

Nu har jag lyckats med det otroliga: Jag har overanstrangt mig med att vara ledig!. Det tyder pa att konditionen inte ar vad den borde vara.
I gar sondag var vi fyra styckan som ville bada i en naturlig omgivning. Det enda stalle vi kande till i narheten  som uppfyllde det kriteriet ar vattenfallet vid Estanzuela. Nackdelen med stallet ar att det ligger lite avsides, men a andra sidan ar dar inte sa mycket folk.

Vi tog en taxi till lokalbussarnas vandplats i soder. Dar borjar den knaggliga gusvagen. For att fa motion hade vi beslutat att ga de sex kilometrarna til fallet. Det var varmt, fastan klockan bara var nio. Och har ar terrangen kuperad. Det spanska uttrycket protuberancias en la naturaleza stammer val in! Backe upp och backe ner, och det var inga snalla backar. Men vi fick aka bil den sista kilometern fram till porten: nagra medkannande lokalinvanare gav oss skjuts pa flaket till deras pickup.

Det var folkvandring till fallet, och jag tankte i mitt stilla sinne att hur skall vi alla rymmas pa den lilla platten vid dammen. Men det ordnande sig behandigt. Alla drog sig in i skuggan, och vi hittad oss en plats i skuggan, vid vattenbrynet. Dar njot vi av folklivet, badet och den medhavda matsacken. Efter drygt tva tmmar var vi fardiga, tyckte vi. Och packade ihop resterna och gick till trappan.

Redan innan jag var uppe pa kronet kande jag av ryggen. Men jag sade inget utan knallade pa, och efter en stund jamnade det ut sig. Hem farden var en spegelvandning av ditfarden. Men pa kvallen visste jag att jag hade en rygg, och annu i dag vet jag om den.

Jag tycks ha dalig kondition. Har gatt for lite i trappor.