inte lätt att manövrera en "chickenbus"

Hola! Mucho gusto, amigos!

Det är inte lätt att vara chaufför på en ”chickenbus”. Så är smeknamnet på de överfulla bussarna här i Nicaragua. För chauffören är det som att vara mellan flera eldar och jag avundas dem inte. Dels skall men kunna köra säkert trots trängseln och även om det man kan få böter, på grund av för mycket passagerare ombord, måste man ju ändå chansa för lönsamhetens skull. Dessutom måste ju passagerarna få åka. Men ibland blir det för mycket också för en busschaufför.

Vi var på hemresa från Granada och beslöt att ta lokalbuss förbi Managua, helt enkelt för att slippa se staden och spara 80 córdoba per man i taxipengar. Vi steg på första bästa buss till Masaya och fick sittplats. Så efterhand stiger försäljarna ombord, en efter en, mellan de olika hållplatserna och trevar sig sakta genom mittgången. De ser till att du varken är hungrig eller törstig på bussen. I sina ämbar och plastpåsar bär de på söta och salta bakverk, iskall läsk, hemmagjord dricka i plastpåsar med sugrör, olika frukter, fritterad kyckling med tortilla, hemmagjord godis, tomater, gullök och vitlök, pennor, solglasögon, nålar och sytråd och en nagelklippare med tre funktioner. Det här är bara en del av vad som bjuds ut på en lokalbuss.

försäljare med olika godsaker

Bussen gick till den nya marknadsplatsen i Masaya, där är det lätt att gå vilse ute bland stånden och inne i hallarna om man inte vet att solen just nu är i söder. Men vi hade besökt marknaden tidigare och hoppade nästan genast på en buss till Tipitapa, som var proppfull och efterhand pressades mera folk in. Nu var vi garanterat över 100 personer i bussen med 40 sittplatser. Men stämningen var varm och gemytlig. Chauffören bjöd i sin kasettspelare på andlig musik med salsarytmer, riktigt medryckande. Men när sångaren uppmanade att sjunga ” halleluja” och klappa i händerna kändes det för ostadigt. Jag vågade inte släppa takstången med händerna. Alla satt ändå rätt oberörda och lyssnade. Konduktören hängde tryggt utanför dörren nästan hela resan.

en bråkdel av torglivet på " nya marknaden" i Masaya

här är det inte lätt att klappa i händerna

 bussen fylls på hela tiden och man kilas fast allt mer och står allt stadigare

Tipitapa var en stad och ställe där folk bytte buss vidare norrut. Här skjutsade man folk omkring i eleganta tramptaxin. På busshållplatsen spelades salsamusik på full volym och mellan låtararna berättade speakern att man kan äta utsökt Indio Vieho för endast ”cinco córdovita”. 

med cykeltaxi åker du bekvämt

här ryms t.o.m en ordentlig säck ris som bagage tillsammans med en fullväxt passagerare. hoppas taxin har bra utväxling

till tonerna av salsarytmer väntar folk stillsamt på bussen, men när den närmar sig börjar folkhopen röra på sig. En del vill sälja förfriskningar, andra vill åka med

 

Till sist kom Estelibussen och folk började strömma till. Fullproppad, men vi klämde oss in som de sista. Chauffören var märkbart irriterad när det ännu ville in folk och verkställde sitt hot genom att stänga dörren. Jag hade hamnat på den varma motorhuven bredvid chauffören och skymde dessutom bakspegeln. -” Där får du inte sitta, sök dej inåt gången”. Jag sa att jag naturligtvis flyttar mej men framför mej stod en försäljare, med ett fat som hon balanserade på huvudet och försökte sälja drycker med tilltugg. Jag kunde flytta mej inåt en meter men chauffören var på dåligt humör och nervös över en eventuell polisrazzia. Han hojtade att vi måste alla bakåt, samtidigt som en glad farbror skulle framåt. Han skulle kliva av men hann inte fram i tid till dörren så länge bussen stod stilla, vilket irriterade chauffören till den grad att han gjorde ett ryck med bussen. Alla studsade framåt. Men mannen som skulle av kommenterade glatt händelsen och chauffören bet i hop tänderna.

Efter att vi fått upp farten igen märkte chauffören att han måste lugna ner sig och tog mobilen och ringde upp till nästa hållplats och undrade om de hade cigaretter där. Väl framme vid hållplatsen skickar han ut konduktören, som kom tillbaka med ett cigarettpaket och färden fortsatte. Han öppnade sidorutan och njöt av de djupa halsblossen för att lugna nerverna. Och det hjälpte! Nu var chauffören mer koncentrerad och färden kändes, om aldrig angenäm, men förväntansfull. Jag stod i en och en halv timme. En salud till chauffören. Han skulle snart på ny runda till Managua.

Hasta pronto!