Tankar under stilla veckan

 TANKAR UNDER STILLA VECKAN

Det har varit stilla veckan på mera än ett sätt; jag har varit ledig från jobbet och sjuk. Mina lungor har inte gillat temperaturväxlingarna och barnen har frikostigt delat med sig av sina bobbor, så jag har tagit till det starkare artilleriet vad gäller min astmabehandling. Nu gäller cortisontabletter tills jag kan andas lättare igen. Tiden har varit behövlig för eftertanke, nu har jag varit här i 2 månader och det har varit många människomöten som kräver tid att smälta.
Tyvärr gör ledigheten att hemlängtan fartar i ordentligt, nu speciellt då det är påsk och familjen är långt borta. Påsken är annorlunda här, på flere sätt. Inga påskfjädrar, de enda fjädrar jag fått se är tuppens som fick sätta livet till idag, den blev min lunch...

I januari förberedde jag påskäggen till mina egna barn och deras respektive. Då jag laddade äggen försökte jag skriva ner de tankar jag skulle ha i framtiden efter 2 månader här i Nicaragua.
När jag berättade att det finns påskägg gömda där hemma kunde jag höra glädjen i mina barns röster...Man är någons barn så länge man lever...Känner ofta min mammas närhet, speciellt då jag sitter i skuggan under träden i min trädgård här i Estelí. Har ännu inte bestämt vem som skall få sockorna, men här går en uteliggare utan skor, kanske ullsockorna blir hans. Han vandrar runt på gatorna på dagarna med sin lilla egendom hoprullad i en kartong som till natten blir hans bädd. Just nu är nätterna kyliga här i Estelí. Han sitter inte och tigger som många andra, så det känns lätt att ge honom en slant till mat. Han bara är...i sin förtröstan att han skall få mat och hitta någonstans att sova.

Har redan bestämt mig vem som skall få mina kläder, de jag kan undvara. En gammal kvinna som står under sitt träd på morgnarna då jag går till mitt jobb, hon ser sjuk ut och hennes kläder är helt bedrövliga. Har kollat att min storlek borde passa henne, de är köpta på Drängstugans loppis och  här så de är mjuka och sköna att bära.
Har de senaste dagarna förundrat mig över hur mina steg styrts till vissa gator. Har träffat en äldre farbror som är cancersjuk och läkarna kan inget göra, han har valt att inte frysa och vill tillbringa sin sista tid här i värmen där pensionen räcker mycket längre. Vi har samtalat i timmar om livet...När man står inför det faktum att timglaset rinner ut och det ännu finns lite tid kvar att summera sitt liv kan det vara bra att dela sina tankar med någon helt utomstående, att det sen blev en finlandssvenska hade väl ingen av oss direkt anat.
Var det därför jag skulle på denna resa...den tanken slog mig då jag satt i katedralen på kvällen, skärtorsdagen...

Bilden är från Centro Sor Maria Romero. Via Dolorosa, Han gick smärtornas väg för vår skull...

Igår gick mina steg igen till en ny gata och där träffade jag min elev från Montissori-skolan. Vi blev alla överraskade och väldigt glada över att få se varandra igen!  Jag blev inbjuden i hemmet, mamman till sonen har jag blivit speciellt bekant med under de två veckor jag jobbat i skolan. Hon är väldigt ensam under veckorna då mannen jobbar i Managua, en verklighet som många kvinnor delar här i Estelí. Maken var nu hemma under påskledigheten, det gladde mig!
Just före hade jag gått förbi kanske den enda butiken som var öppen på denna långfredag och jag plötsligt fick ett infall att köpa godis, jag som inte saknat godis på 2 månader...nu kom godiset väl till pass, till barnens stora glädje!

Nu flyger gamarna över mitt huvud, för att kolla om jag fortfarande lever, så nu ska jag sluta mina funderingar för denna gång! Ryktet har nått dem att jag varit krasslig antar jag...
Varma påskhälsningar till er alla där hemma!
Var rädda om varandra!

Helena