Hola! Mucho gusto, amigos!
Det är fredag och ännu
en vecka har rusat iväg. Tiden går fort också här. Nu har jag
arbetat en vecka på Pipitos och har på något sätt kommit i fund
med arbetsrutinerna. Att arbeta med människor med specialbehov har
varit någonting nytt och lärorikt. Här är det inte
arbetsprestationen som räknas. Här lärs saker genom att upprepa
dem ofta. Alla eleverna här är olika personligheter och här gäller samma praxis som på alla andra ställen, att visa varandra respekt.
Jag kände mej ovanligt
trött i benen på vägen hem med bussen. Jag antar att jag druckit
för lite vatten, samtidigt som utomhusarbetet i den här värmen tar
på krafterna.
Dessutom måste man hela
tiden vara alert när man vattnar kaffeplantorna med Ale. Han tycker
om arbetet och är snabb. Han kan öppna kranen vid vattenposten men
inte stänga den, så kan han inte urskilja vilken planta han senast
vattnade. Jag beundrar hans ork och energi. Jag har svårt att förstå
hans tal men vi arbetar bra tillsammans. Cruz och Jackson var också
tillsammans med oss. Cruz har en egen stark vilja och hade ingen lust
att jobba och så var det med det. Men jag har på något sätt
vunnit hans förtroende. Jackson är en 19-årig kille som är duktig
på allt. Dessutom är han hjälpsam och fungerar som en slags
storebror för alla. Han talar flytande spanska och vi kan
kommunicera bra. José Luis är en mera rastlös. Han är ivrig men
orkar inte koncentrera sig länge. Wilmer har varit sjuk nästan hela
veckan så jag har inte blivit bekant med honom. Det här är
arbetsteamet som José leder. Honom får jag tala spanska med varje
dag. Ibland tycker jag att jag lyckas bra ibland förstår jag
ingenting och måste fråga på nytt. Spanskan tycker jag stampar på
stället för egen del. Jag har inte haft ork att läsa under den
lediga tiden. Men åtminstone snappar man upp nya ord i det dagliga
språkbadet.
 |
| Jackson t.v. går genom hygieniska råd i bildform med José Luis |
Jag kommer inte att åka
på utfärd till San Nicolás på lördagen, som några planerade.
Det skulle vara frestande att vandra utmed en ny led men benen
behöver vila. Jag har dessutom dragit på mej en liten förkylning,
nästan alla eleverna på Pipitos skall snytas. Så, innan man provat
på alla bobborna lär nog snuvan sitta i länge. Men vi får se fram
emot ett referat på bloggen.
Det är ju fredag kväll
igen och nya musiker intar scenen på Mocka Nana Café. Denna kväll
hette gruppen TABACO.
Efter förra fredagens
lite plattare framträdande hade Ingmarie, Helena och jag lite större
förväntningar. Våra förväntningar infriades. Traditionell nicaraguansk musik
om kärlek och drömmar om en bättre framtid. Det var lite
sandinistiska tongångar men de var väldigt samspelta och kunde
sjunga. Basisten var bekant sedan tidigare och ett nytt instrument,
violinen, smälte in bra. Under pausen frågade jag dem om de
arbetade på tobaksfabriken, av namnet att döma. Ingen av dem
jobbade där. Namnet var bara taget för att framhålla att de kom
från tobaksstaden. I Matagalpa och Jinotega finns det sånggrupper
som heter CAFÈ, eftersom de kommer från kaffestäderna. Jag frågade
dem varför det finns så många bra musiker här i staden, det är
ju först nyligen som man har börjat med en speciell musikskola här
i staden. De förklarade att det hör till traditionen, sången och
gitarren. Ingen kan en enda not men alla kan spela och sjunga. Men
ingen kan livnära sig enbart som musiker, det är bara en bisyssla och hobby.
En taktfull kväll igen.
 |
| gruppen TABACO |
www.youtube.com/watch?v=7qeXPlpTEL8
Den här sången spelas
varje kväll på Mocha Nana Café. Den handlar om det lilla Nicaragua som är så mycket mer.
Hasta pronto!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar