Albertos liv finns på berget

HOLA

På lördagen blev det ett nytt äventyr, den här gången med Kerstin. Vi hade fått reda på att det gick en buss från sjukhuset mot Tisey klockan 6.30. Bussen kom faktiskt men kl 7. Vi skulle åka lite mer än 10km men jag kunde inte förstå hur det skulle gå med en fullstor buss. Guy o jag hade åkt en bit av vägen med en pickup så jag visste hur den såg ut.

Nåväl vi satte oss på och fick till och med biljetter. Bussen segade sig uppför backarna i sakta mak. Skulle någon av i uppförsbackarna så steg de bara av, det gick ju så långsamt. Konduktören drog en halsduk för munnen där han stod i dörröppning så han såg ut som en bandit.

Förstorar ni bilden ser ni gossen som sitter på taket o håller koll på några däck

Efter 1 timme var vi framme. Vi gick först till en utsiktsplats uppe på ett berg, då plötsligt såg vi toppen vi var uppe på förra helgen en bit nedanför oss. När vi tittade norrut såg vi hela Esteli från ovan. 

Vi tyckte det liknade hallon men vågade inte smaka....

 

När vi kommit ner tillbaka frågade vi vägen till skulptören som huggit ut sitt livsverk i berget. Vi fick vägbeskrivningen och började gå, efter en stund började misstankar om att vi kanske missförstått något. Kerstin är en handlingskraftig dam så hon stannade första bilen som kom. Det visade sig vara en annan dam som ordnar resor här. Vi har träffat henne på hennes café, så vi fick åka med henne till rätt vägskäl. 

Oxen hälsade vänligt på oss

Där var det bara att gå genom kohagen och nerför en liten ravin så var vi framme.

Här mötte oss Alberto Gutierrez utanför sin ateljé, han startade genast guidningen med lite information om sig själv. Han är 74 år och har hållit på med sitt livsverk i 35 år.

Hans verktyg en sten som hammare och några bultar som han tillverkat mejslar av

Därefter startade han guidningen, han berättade om varje skulptur, dess historia och vad den betydde, Han plockade skräp ur blommorna och städade stigen vartefter vi gick. Han brann för sitt arbete och sa gång på gång om någon blomma eller växt, Que Buena, vad vackert.

Det var bråddjupt utanför staketet och hans planterade växter, men en fantastisk utsikt

Efteråt när vi kom tillbaka till ateljen fick vi var sin gåva. Han frågade aldrig efter något inträde. Sen vi tackat för oss och gett en slant, satte vi oss i kohagen och åt vår medhavda lunch.

När vi kom upp till vägen hade vi 8-9 km till Estanzuela, vi beslöt oss att börja gå i brist på bättre alternativ. Det var nerförsbacke hela vägen så det var en riktigt skön promenad. Vi fick många fina bilder under vägen.

En volontär på hemväg

Väl framme i Estanzuela beundrade vi skulpturer i en butik tills bussen skulle komma. Plötsligt kom en bil som stannade och frågade om vi ville till stan, det kunde vi inte motstå. Så då fick vi en spansk lektion till och kom ända in till stan.

Hasta Pronto