Gustavo bjöd på en fin avslutning

Hola! Mucho gusto, amigos!

fredagskvällens menu

Det här var för vår del slutet på en lång rad musikaliska upplevelser på Mocha Nana Café. Ingmarie, Helena och jag fick denna kväll gäster vid vårt bord. Det är nämligen så att jag blivit tilldelad hörnsoffan en bit framför artisterna, bästa bordet, på vilket det alltid står en lapp, reservado Guy.  Våra bordgäster i kväll var Michael från England, som bygger hus åt sig öster om Esteli, Michael från Kalifornien, som semestrar här och Anna-Lise, volontär från Holland som vi träffade på Los Pipitos. Hon åker till Guatemala i morgon dit hennes pojkvän anländer om någon dag. Hon var lite bekymrad över säkerheten i landet och undrade vad jag hade för åsikt. Jag bad henne att inte vistas utomhus efter skymningen och iaktta allmän försiktighet. Jag sa att det kommer att gå bra och ville inte hon skulle tappa reshumöret av alla skriverier. Men, det är klart, jag skulle inte rekommendera min egen dotter att åka ensam dit, fast det sa jag inte. Jag får lämna henne i de goda änglarnas försorg.

Gustavo framförde en akustiskt rytmisk nicaraguansk-folkton, nu kompad av en ypperlig violinist. Ljudmixningen var denna gång godkänd, men inte mer. Det var fullbokat och stolarna tog slut. En folkkär artist, som kunde kommunicera med sin publik. Ett värdigt avslut. Jag tog också avsked av vännen Jim, som var här med sin familj. Nu avslutar vi de  musikaliska reportagen från denna plats för denna gång.

gitarr och violin ljuder vackert tillsammans

Jag kom under kvällen på att jag inte har något foto av min husvärd Roberto. Jag bad Helena ta en överraskningsbild av oss och förklarade var hon skulle stå och hur jag skulle fånga upp ” sprintern” (han servade sina kunder). Men just när jag lyckats helt enligt planerna, fanns inte Helena på sin plats, utan det tog ett par sekunder innan jag observerade att hon stod till vänster om oss. Det blev en rätt komisk bild och det var jag som blev mest överraskad.

Les presento, Roberto Cárcamo.                   Foto: Helena

 

" Hej, jag känner dej  !!!"   Du har gått med mej här nu i nästan nittio dagar, gata upp och gata ner. Det är roligt att du ännu hänger med!" "Jag räknar helt kallt att du har avverkat NIO maratonlopp (á 42 km) under tre månader. Det enda positiva för din del är att du inte behövt svettas. Tack för gemenskapen. Men nu kan du allt det här och vill till ett land, där skuggorna är längre och klimatet svalare."

Hasta pronto!