en vecka på åldringshemmet Santa Lucia

Hola! Mucho gusto, amigos!

Det är tidig morgon och Kerstin och jag är på väg till åldringshemmet Asilo de casa Santa Lucia. Luften är ännu sval vid sju-tiden. Nu lägger vi också märke till hur vackert träden blommar i allén.

träden har börjat blomma trots torkan, men om någon vecka börjar regnen komma

åldringshemmet Acilo de casa Santa Lucia

Åldringshemmet drivs av 5-7 nunnor(vi fick aldrig reda på det exakta antalet) och intill hemmet finns också byggnaden där de bor. Vi når gallergrinden och hälsar: buenos dias!

Då lyfter mannen i stolen på huvudet och börjar banka med käppen i järnkonstruktionen. Om en stund öppnar en nunna och hälsar oss välkomna. Sedan går vi rundan och hälsar på alla och det får ta tid. En kindpuss och en kram gör alltid gott.

Alla har varit redan varit igång en god stund. Kerstin noterar att alla har fått naglarna klippta redan i dag. Åldringarna är välskötta och rena trots knappa medel. Här lever man också på goda människors vilja att ge. Så stannar en bil utanför grinden och lämnar en hög med mogna matlagningsbananer. Efter en stund stannar en annan och lämnar en låda med läderskor. När vi frågade vad vi kunde bidra med var abbedissan Margaritas svar: ”vi får både mat och kläder men ingen tänker på att vi behöver pengar till mediciner.” På apoteket fanns en för stunden obetald medicinräkning på 10 000 córdoba (400 UsD), som vi beslöt att betala med våra donationspengar.

På åldringshemmet finns ett trettiotal åldringar både män och kvinnor. Den äldsta kvinnan presenterade sig som 102 år gammal. Här finns liggande patienter och några i rullstol, någon blind. Men de flesta är något så när rörliga av sig och är bland annat sysselsatta med att dra trådarna ur tygbitar. Trådarna används som fyllning i dynor som man sedan säljer. Under dagarna har Kerstin bjudit på fot- och nagelvård, vilket uppskattats särskilt av damerna. Men de flesta männen bara sitter och försöker få dagen att gå. Den första dagen satt jag bland dem och samtalade. 

husets trädgårdsmästare sköter väl om den vackra trädgården med blommor, fruktträd, kaffebuskar och grönsaksland

jag uppskattar trädgården till minst en halv hektar. Där finns alltid att göra. I går såddes pumpfrö under kaffebuskarna

Alla behöver beröring och en kram. Speciellt den här damen som är både dövstum och blind. Hon gav ifrån sig ett pip och ville känna på ansiktet och händerna en god stund. En märklig värme omslöt henne.

Sista dagen bjöds vi på sång av den här damen, medan ungdomarna sedan bjöd på discodans som satte sprätt på många

Leticia är 16 år och delar ut medicin. Hon går sista året i högstadiet och vill bli nunna så småningom. Men först åker hon till San Salvador och studerar datateknik.

Gamla knän blir som nya när man hör på rytmisk musik

Innergården och rummen där åldringarna bor. Tre personer i ett rum med endast rum för sängarna.

 

Den här damen presenterade sig som 102 år (född 1911). Hon hade ännu en klar sångröst och tyckte mycket om att sitta framför madonnan. Vilket vackert ansikte hon har!

Först tog jag Silvio, 76 år, med rullstolen ut till trädgården, för att få honom att ta några steg utmed räcket. Han har artros i knäna och sitter för det mesta. När jag frågade vad han arbetat med får jag höra en lång berättelse. Han började arbeta som åtta åring, för att få mat för dagen. Han hade då sju syskon. Sedan har arbetet fortgått på kaffefälten, bomullsfälten och med alla slags grödor. Han hade också plockat kaffebönor i Costa Rica i åtta år. När jag frågade honom om han kan spela gitarr, svarade han att han nog bara arbetat. Han har inga nära anhöriga som kunde ta hand om honom. Ändå säger han att han har det ”bastante bien.” Han är förnöjd.

 

Lantbruksarbetaren Silvio

Martin Cruz är lätt att prata med. Han är dessutom kunnig om det mesta. Han arbetade som byxskräddare innan han drabbades av ett slaganfall som försvagade hela hans högra sida. Han motionerar med käpp några gånger om dagen. Martin har sex barn och när jag frågar om de är ofta på besök, skakar han tyst på huvudet. Och det är en annan historia.

Martin Cruz, skräddare. Han har bland annat gjort sin skjorta, traditionell nicaraguansk

Trädgårdsmästaren höll sig på avstånd från den fotvård fotvård som Kerstin erbjöd. Men i dag beslöt han att vässa upp sin machete och klippa tånaglarna.

I Nicaragua finns inget heltäckande pensionssystem. Har man inga besparingar eller egendomar att falla tillbaka på på ålderns höst är det önskvärt att kunna arbeta ända tills man äter sista måltiden. Lyckligtvis finns det då åldringshem som Santa Lucia, där nunnorna har tagit som sin livsuppgift att hjälpa fattiga åldringar. 

Skattesystemet här i landet är heller ingenting att bygga ett samhälle på. Och eftersom det nicaraguanska folket har rest sig genom revolutionen tycks ingen riktigt heller, i det stora hela, bry sig i de lagar som skall styra folket.

Hasta pronto!