de barfotade och ljusskygga...

Hola! Mucho gusto, amigos!

De är alltid punktliga av sig. Det dunsar till i kakelplattorna och vassa klor greppar tag. Och så börjar hoppandet från och till över taket. Då vet jag att klockan är kring 05:20. Jag talar om gamarna. De lär känna vittringen av ruttet kött på kilometers avstånd. Jag tänkte på att jag duschade igår kväll och känner mej heller inte så svettig där jag ligger. Ändå kommer de.

Halv sex ljuder, också den här morgonen, hoppfull klockmusik från katerdalen: ” söken först Guds Rike och Hans Rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er. Halleluja, amen.” Allt känns mera hoppfullt.

Jag drar mej någon timme till och kommer på att jag borde skriva någonting om de           ”barfotade och ljusskygga”. När det blir mörkt och folktomt på gatorna börjar dagen för andra.

 

lördagskväll med levande musik utanför café Luis

klockan är omkring 21 och gatulivet avtar

men ännu susar någon motorcykel förbi. Det är snart dags att ta sig hemåt innan det blir alltför folktom

Jag stötte på honom på nytt i går kväll. Han satt på en trappa utanför en bostad och kikade in genom gallret på en boxningsmatch. Han reste sig och liksom sopade trappan efter sig med handen för att inte lämna smuts efter sig. Våra blickar möttes och han tog några steg tillbaka. Han heter Roy och bor på gatan. Han börjar väl vara i trettio års åldern, uppvuxen på barnhemmet Aldea, utan föräldrar. En dag tyckte han att det räckte, stack därifrån och var less på alla donationer. Han ville klara sig på egen hand och ha ett eget liv. Han är barfota men äger ett par trasiga skor och de klädtrasor som han bär. Han log lite grann mot mej i kvällsmörkret, men sa inget.

Jag har sett Roy tidigare ute i kvällsmörkret, där han tyst brukar sitta på trappan utanför husen och vänta på en bit mat. Doña Viktoria (påhittat namn) kallar honom el perro de casa, husets hund, när hon skrapar resterna från tallrikarna på ett papper och ger honom maten genom gallret. Roy har sina familjer som mättar honom på detta sätt.

Ingmarie berättade att hon en gång beslöt att erbjuda honom en ny skjorta och ett par skor, men han blev arg och snäste till och stack i väg. Det enda han tar emot är en bit mat, att vilja förändra hans yttre är att tränga sig för mycket på. Till det yttre kan vi se väldigt olika ut men under skinnet är vi lika.

Det finns en värdighet också i att vara klädd i lumpor och vi måste också kunna förstå det. Jag hade tänkt skänka bort nästan alla mina kläder till någon uteliggare innan vi åker hem. Men jag måste fundera noga över detta så jag inte sårar någon. Alla barfota och ljusskygga lever ju ändå inte i de tankar Roy har.

På vägen till morgonmålet på caféet den här förmiddagen träffade jag på en man som just vaknat. Han gick svajande och hade en grön papegoja i handen. Den hette chicito, ” lilla vännen”. Han lyfte på papegojvingen och visar mej att den minsann hade hull på bröstet och inte svälter. Jag tyckte den såg trött ut och kunde när som helst falla av pekfingret. Men mannen var glad över sin kanske enda vän.

Två kvarter längre fram ser jag på avstånd två män komma. Den ene med en påse avokado i handen. Jag känner honom. Han brukar för det mesta ligga utslocknad i rännstenen. De stannade mej och frågar om jag händelsevis kunde avvara en córdoba. Jag gav dem varsin femma och de skuttade till som småpojkar, tackade och gick vidare. Jag ropade efter dem: hermanos, adios! Bara två ord, och de stannade till, vände sig om och bugade.

Hasta pronto!