I dag har vi ägnat oss åt att tillverka handdockor. Ganska många av oss
var med på noterna att försöka oss på den här typen av kontaktskapande
verksamhet. De mer kreativa gjorde figurer från scratch, men jag hörde inte
till dem. Jag tog mig ett mjukisdjur hemifrån. Det skulle kanske föreställa ett
lejon, men det liknade lika mycket någonting i trollväg, som kunde ha kommit ut
ur den finländska urskogen.
Jag tog fram mina oanade kirurgiska talanger. Jag lade det inledande
snittet under svansen och vidgade det så att jag fick in handen. Sedan
avlägsnade jag inälvorna. Armarna var oproportionerligt långa. Där agerade jag
ortoped och kortade överarmarna rejält. Det gick åt mycket suturtråd innan
armarna var på plats igen. Jag provade med handen i det som nu var mycket nära
att bli en handdocka.
Magskinnet var för spänt! Jag växlade till plastikkirurgi och sydde ihop
den hud jag fått över då jag kortade armarna. Sedan lade jag ett snitt från
bröstbenet rakt ner till det snitt jag lagt under svansen. Jag vidgade snittet
så att jag kunde sy in ett rejält stycke extra magskinn. Sen kändes dockan ok.
Sedan kom den språklig-kulturella
krocken: Jag hade gett dockan namnet Mikko. Den såg precis ut som en
Mikko som vågat sig fram ur skogen. Men då läraren Nancy hörde det blev hon förskräckt.
”Det ordet får du aldrig nämna i Nicaragua”, sade hon. ??? Jag blev förstås som en fågelholk i
ansiktet och begrep ingenting. Så jag pressade henne lite tills hon klämde fram
det. Det var en lokal benämning på det
kvinnliga könsorganet!
Undrar just vad som hade hänt om jag intet ont anande hade presenterat
dockan som Mikko framför tjugofem ungar i ett klassrum? Hade jag blivit
utskrattad? Eller hade jag blivit utkastad och aldrig fått visa mig där igen?
Ho vet. Ett lärde jag mig i alla fall: fallgropar finns på de mest oväntade
ställen!
Och dockan? Jo, jag valde att kalla den för Rölle. Det verkade att vara
neutralt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar