... en liten tid vi leva här, med mycket möbler ...

Höstterminen är avslutad och jag har känt mig som en sprucken ballong i ett par dagar. Genast då vi hade provet avklarat på onsdag förmiddag var det som om luften hade gått ur hela gruppen. Efter det blev det inte mycket gjort i studieväg. Vi slappade, helt enkelt.

Vi hade bara en lektion på torsdag, efter det for vår lärare till Spanien för att fira jul där. Vi fick nog ett papper med en uppgift att göra följande lektion, men det orkade ingen ta på allvar. Vi bara satt i grupper och småpratade. Men åtminstone i någon grupp talades det spanska ...

Höjdpunkten den dagen var den stora Jullunchen som skolan bjöd på: Stående bord med god mat, och mycken mat. Köksorna verkar vara trollkunniga, hur skulle de annars få fram sådana godsaker i sådan mängd?! Så vi agerade enligt Skriftens ord och åt, drack och var glada!

 

Fredagen var festdag. Vi började med mässa i kyrkan och där fick vi ta del av enkel visdom, förmedlad av Nykarlebyherden. Han talade om att fastän det går fel ibland kan det ändå bli rätt. Som exempel tog han barnet som sjöng ”Hej tomtegubbar”: På ett ställe blev det ett litet fel, möda blev möbler. En liten tid vi leva här, med mycket möbler och stort besvär. Det liv vi har sätter vi på att kämpa för att skaffa mesta möjliga ägodelar.

Med det här täckte han alla åldersgrupper som satt i kyrkan: De äldre som hunnit dra på sig fler ägodelar än nödvändigt, de unga som ligger i startgroparna för att börja skaffa sig saker, och allas vår rädsla för att göra bort oss. På slutet fick han ännu in, att den som går vilse ibland har de största chanserna att hittat nya vägar.

Ett helt fantastiskt tal, i all sin enkelhet!

Igen en god lunch innan julfesten tog vid. En helt trevlig fest med traditionellt Luciaprogram och där alla klasser hade någon programpunkt. Till och med Volontärlinjen sjöng en sång, en villancico som heter Los peces en el río. Med julfesten avslutades höstterminen, och jag fick fara hem.

Där vänt mig 16 dagars (välförtjänt) ledighet!