Idag på vår självständighetsdag öppnar jag mitt bloggskrivande. Jag ligger lite i lä angående detta, jämfört med mina kolleger på denna blogg. Jag har gott om tid nu när vi har ledigt några dagar.
Idag kl. 10 kom Peter insvängande. Vi, inkluderar också min son Benjamin, hade bestämt oss för att undersöka havsisarna med långfärdsskinnskor.
 |
| Benjamin och Peter på isen ute vid Kalotskata |
 |
| Skuggorna blir långa i december. Till vänster Nalot längre ut Vitfågelskär |
Vi åkte ut till Kalotskata i Oxkangar och därifrån fortsatte vår färd på skrinnskorna. Den som ger sig ut på isarna skall ju naturligtvis vara utrustad för äventyret. Dessutom bör man vara uppmärksam. Iaktta isen och lyssna hur den låter i takt med att man glider fram. Vi kom att tänka på hur viktig "ispiikken" är. Speciellt denna dag då det låg ett 2 cm snötäcke över isen som dämpade ljuden. Vi träffade på några, nu igenfrusna vindbrunnar, och några råkar som också hade frusit igen. Men i takt med att havsvattnet sjunker eller stiger, kommer råkarna att öppnas igen och fungera som "gångjärn" i isen. Isen var jämn och gick lätt att åka på. Vi kom oss nästan till Kalkskär, där slog vi genom isen med två slag, uppskattninsvis 5 cm. Kalkskäret var infruset i is men genast nordost om skäret, intill farleden, fanns mörkblått guppande vatten. Vi stannade i lä bakom en grynna, drack kaffe och njöt av vyerna och tystnaden.
Vi ville inte ta några risker, även om 5 cm tjock kärnis håller gott fullvuxna karlar. Men snötäcket på isen gjorde bedömningsförmågan sämre. Vi vände om och började hemfärden i lätt motväder. Decembersolen är förtrollande med sitt dramatiska sken. Vi njöt av de sista stålarna. Två timmar gick snabbt. Vi gör troligen ett nytt åk i morgon.
Hasta luego!
Guy
De bilderna blir något att visa för värdfamiljen i Nica!
SvaraRaderacamilla