Sista ansträngningen

Tolfte dagen på fosterjorden, och jag kan med gott samvete säga att nu har jag acklimatiserat mig. Det betyder att jag sover bra och att jag inte längre fryser. Allt det andra, som hör våren till, känns tryggt och invant.

Nu tar volontärgänget det sista krafttaget i Nykarleby. Det vill säga de som finns kvar. Fyra stycken har redan börjat jobba, några andra säger att motivationen tryter nu då resan är över. Men de kommer snällt till skolan, åtminstone de flesta dagarna.

Och vi har inte tillfälle att koppla av för mycket. Redan efter några dagar på skolbänken fick vi berättat för oss att vi förväntas skriva ett slutarbete. Tre A4-sidor text, på spanska, att lämnas in senast 24.5. I går måndag kom ett nytt bud: Vi behöver bara producera två sidor, men i gengäld skall de lämnas in på fredag 17.5. Är det rimligt att vi skall skaka ett slutarbete ur ärmen på en enda vecka?

Personligen ligger jag inte illa till. Tack vare Aracely, min värdinna i Estelí, har jag texter att utgå ifrån. Hon uppmuntrade mig att skriva en utvärdering av min tid som assistent och lämna den till skolan, och hon önskade sig en berättelse om min tid i Nicaragua, vad jag hade sett, tänkt och känt i kontakten med ett annorlunda land och dess kultur. De texterna har jag att utgå ifrån och fördjupa lite, och hoppas att det räcker. Senast den tjugofjärde vet jag hur det blev.