livet i förskolan del 1...

Hola! Mucho gusto, amigos!

Vi börjar vara bra på gång där på förskolan, Oscar Arnulfo Romero, i norra Esteli. Jag har ju själv inte gått i någon förskola, men jag antar att det är nu man skall börja lärandet på allvar. Allting är nytt, nya ansikten, nya rutiner. Man gör så gott man kan när man är liten och kanske lite blyg och rädd. Vissa barn är försiktiga medan andra tar mer för sig. Nu har vi bara två timmars dagar de första veckorna och det är tur. Både för barnen och för oss.

Siv och jag har varsin klass, det är bara profersora Juanita som inte har någon assistent. Vi börjar dagen halv åtta med att plocka skräp och sopa och skura golven. Maxíma kommer och låser upp en järndörr, med två stora hänglås och sedan en trädorr in till klassrummet. Rummen är inte så bra ljudisolerade men har en bra luftcirkulation. Till och med så bra att fåglar byggt bon uppe i taket. Men det är ändå trivsamt.

Jag radar ut småstolar i tre rader och Maxíma sätter sig vid katedern medan barnen börjar komma in. De borde vara i skolan klockan åtta men de sista anländer sådär runt halv nio. Ofta avbryts morgonen av att någon kommer in, någon förälder med barnets skolmaterial samt tvål och wc-papper. Skolan är gratis men allt material bekostas av barnets anhöriga. Ibland slinker det in någon hund, ibland någon försäljare, och Maxíma går ut och ser vad han har . En gång trodde jag att en äldre man hade med en levande gris i säcken, för undervisningen. Men det visade vara en av pojkarnas, abuelo (farfar/morfar) som sålde lite grapefrukter. Pojken försökte ivrigt påpeka detta för mej. (klicka på bilderna)

Nu är det pojkarnas tur

Inledningsvis har vi sjungit välkomstsången, bett en bön och gjort honnör till nationalsången Salve a tí Nicaragua. - "Titta rakt fram på krokodilen när ni sjunger, påpekar Maxíma". Så gör vi samtidigt stående en del koordinationsövningar med händer och fötter. Vi har lärt oss vad vi heter och vet, att efter namnuppropet skall man ropa: ”precente”. ”Ací se dice”svarar ”profe”. Vi har lärt oss att hälsa och övat oss att teckna djur, men också att skriva bokstaven O, och försökt att färglägga insidan av bokstaven med röd färg. Det är inte så enkelt och den röda färgen var den första färgen vi lärde oss. Så har alla med någonting att äta och dricka och det gör vi till sist på dagen. Det är bara synd att de skall proppa i sig sötsaker när de har så många fina frukter här i landet.

Lit Michael hade gjort håret fint en dag. Jonathan är hennes trogne följeslagare

Ibland går Maxíma ut och jag lämnas ensam med barnen och förväntas hitta på något så det inte blir för stökigt. Då är det bra att ha Ernesto med i ryggsäcken. Det verkar vara en av höjdpunkterna. De håller honom för levande och är väldigt snälla mot honom. Ibland lämnar jag honom hemma då jag inte kommit på något nytt uppvisningstrix och då är det genast stökigare i klassen. Det är för lång tid för barnen att mer eller mindre sitta på stolen i 1-2 timmar.

Här gör Ernesto en mycket svår uppvisning. Han balanserar på ett kvastskaft

Ofta förstår jag inte vad barnen säger. Det beror ju dels på att jag inte är så bra på spanska, men också att vissa har en del svårigheter att uttala främst R-ljudet. Då får jag försöka upprepa högt vad jag uppfattade för att föra samtalet vidare. Ibland lyckas jag förstå. Men ofta får jag bara nicka och säga: si, si (ja,ja) eller realmente (verkligen!) eller por supuesto (givetvis !). En gång sa Yoder Antonio någonting mycket viktigt som jag inte förstod, medan han tugga i sig sitt torra kex så att flisorna flög ur munnen. Oye! Oye!...(hör,hör) sa han medan han sakta drog ner mej i örat och försökte viska medan han tog en ny tugga av kexet. Men jag förstod ingenting. Och medan jag plockade kexbitar ur örat sa jag si, claro!(ja, såklart) Och han blev nöjd.

Det är helt naturligt att barnen måste hålla mej väldigt dum när jag inte förstår. Men de har aldrig visat det, utan är nöjda med vad jag säger. Spontana och livliga.

oye! oye!

Vi har ännu hunnit ha en Piñata – fest med två av klasserna. Det var föräldrarna som hade gjort pappersdockorna och fyllt dem med lite karameller. Det var någonting nytt för både Siv och mej. Såhär har våra första två veckor varit. Krävande men intressanta.