iakttagelser på väg till San Nicolás,,,,

Hola! Mucho gusto, amigos!

Vi startade i gryningen hemifrån på lördagsmorgonan mot Estation de autobúses Sur.

Jag valde att promenera de tolv kvarteren utmed Carretera panamericana.Det var oklart hur många som skulle komma med till San Nicolás denna dag.

Livet utmed huvudvägen höll på att vakna på allvar och man kan få se ett och annat. Den tunga trafiken kommer igång, bussarna startar upp. Det sopas ivrigt utanför de små affärerna som snart skall öppna. En och annan häst och kärra kommer åkande. Men taxibilarna är mest i gång. De tutar och kör av och an, stannar mitt på huvudvägen och bromsar upp trafiken. Allt är som ett kaos, men det fungerar. Jag tog foto av en buss som hade stannat. Konduktören försökte binda fast godset så gott han kunde medan bussen tog fart. När bussen kommit upp i en god fart klättrade konduktören ner utmed väggen och in genom den öppna sidodörren. Skickligt!

En hyllning till konduktörerna! Men kolla bränslepriserna! Dieseln är runt 1 euro per gallon! Förhållandevis mycket högt där månadslönen ligger i bästa fall på 160 €.

Jag tog fel busstationen i morgonvimlet, men hann ändå springa till den södra stationen några minuter innan bussen körde iväg. Jag hälsade på Fernandes och satte mej bredvid mannen.

Den saktmodige Fernandes och jag

När vi hade kört en bit öppnade han samtalet. Snart började också jag hitta några spanska ord och funderade över familj, den vackra trakten. Han skulle och hälsa på någon släkting och det dröjde inte länge förrän han bekände sig som kristen och frågade mej detsamma. Enligt Fernandes var det viktigaste av allt att ha Gud i sitt hjärta. Utan Gud är livet ingenting, sa han och viftade med handen i luften. Han berättade om skogarna och träden som växte.

De flesta fruktträden och lövträden glömde jag genast namnen på. Här växte också en tallsort, som var kvistig och kort. Man tog endast rotbiten tillvara som gav ett grovt rotblock. Den grova kvistiga toppen orkade ingen upparbeta. Det verkade som om trädet sågades i block direkt i skogen. Vi steg av sex kilometer före San Nicolás och jag tillönskade Fernandes, Guds Välsignelse.

En stor säckväv hängde här och där i ekarna, förorsakade av någon larv

Det ryms garanterat bara en växt i vardagsrummet om man tar in den här. Man behöver inga möbler heller

Ingmarie hade tagit fina bilder och berättat om platsen på sin blogg. Jag har ingenting att tillägga än några bilder. Det var svalt uppe på den här höjden. Dessutom var det molnigt och ställvis duggregnade. Jag hade inte förberett mej i klädväg på detta och jag måste erkänna att jag faktiskt frös en liten stund. Här i Nicaragua! Jag drog dessutom på mej en förkylning av det hela.

Betesmark med ekskog med jättelika Agavia

Vi vandrade först genom en hagmark av ek och någon enstaka tall. Skogen var på något sätt bekant, som att vandra i en gles alskog där hemma. Men det som förbryllade och inte stämde in i bilden var de jättelika Agavia som kunde vara upp till fyra-fem meter höga.

En tjur stod förnöjd och åt av de tjocka gröna bladen

Vägen ner mot San Nicolás var lika vacker med spännande vyer. Vi träffade på en man som skulle på gratis synundersökning till byn. När han hörde varifrån jag var och hörde att det fanns snö här, var han mycket förundrad. Han hade aldrig sett snö och lyckligtvis hade jag med några bilder från Finland med meterdjup snö i Lappland, människor som vandrade med snöskor, norrsken, vinterbadande finländare och några män som andäktigt badade sin bastu. Han skakade förundrad på huvudet och förstod inte hur detta var möjligt och dessutom att leva där.

mannen som äntligen fick se snö i samspråk med Nancy

Vi kommer helt säkert att återvända hit och förhoppningsvis i kvällsskymningen se vulkanen Momotombo och några till i horisonten. San Nicolás ligger också på lämpligt avstånd från Esteli. Här, några bilder som jag fångade när vi vandrade mot byn.