att leva är att surfa på vågen....

Hola! Mucho gusto, amigos!

Förutom den kraftiga matförgiftningen som jag ådrog mej på lördagskvällen, är nog Los Peñitas, fiskebyn, ett vackert ställe vid Stilla havet. Jag låter det trevliga minnet kvarstå. Och tack vare omtänksamma vänner överlever man det mesta.

Barca de Oro, vårt hotell

Fiskarsonen levererar fångsten för morgondagens fiskmåltider. 50 córdoba begär han för den här bjässen

Stranden tidigt på morgonen. Det är dags att ge sig ut och vittja näten så länge det går att komma ut med båtarna. Både hästar och kor strövar dygnet runt utmed stranden

Havet är absolut mitt favoritställe. Jag behöver ingenting annat än en horisont, med eller utan vågor att titta på. Därför steg jag upp tidigt på morgonen för att ta ett morgondopp och se på de ovanligt stora vågorna denna dag. Jag uppskattar dem till fyra meter. Det var också något som surfarna hade observerat. På sina brädor försökte surfarna trotsa vågornas kraft och paddlar utåt. Ibland får de vänta på vågen, men så plötsligt är den där och så försöker de så snabbt som möjligt nå vågkammen innan de reser sig. De glider iväg ända tills kraften i vågen avtar och allt blir bara skum. Efteråt är det bara att söka upp en ny våg...

Så kommer äntligen den perfekta vågen....

men den varar inte länge. Då är det bara att leta efter en ny och åka en bit till..

Just då känner jag en blöt nos mot min nacke. Jag vänder mej försiktigt om och märker att jag fått sällskap av en av byns många byrackor. Han är stor och kraftig. Jag tar fram kameran och just innan jag skall ta fotot sätter han tassen på min axel och liksom säger:”nu blev du allt rädd”.

"lugn, kompis, lugn"

På förmiddagen vadar jag ännu över till Isla Juan Venado. Naturreservatet med 25 km lång obebyggd strand. Jag vet att tidvattnet börjar komma vid två-tiden och då blir det rätt strömt över till fastlandet. Jag tar med mej ryggsäck med vatten och kamera, hatt och simbyxor. Mitt mål är att gå så långt som möjligt. Jag får sällskap av Buster (jag kallar honom det), husets stora svartvita byracka. Buster är enögd men klarar sig bra. Han har sår under magen som han med jämna mellanrum medicinerar genom att gå ut i saltvattnet. Dessutom skulle, liksom för alla hundar här, en ordentlig schamponering och nagelmanekyr göra susen. Vi kan ännu lägga på några avmaskningskurer och en penicillinspruta. På stranden hittade vi, förutom miljontals musselskal, kokosnötter, döda fiskar och till och med en död sköldpadda, som legat någon tid. Vi gick tills sandstranden förvandlades till vulkanklippor. Jag beräknade att min en och en halv liters vattenflaska var snart förbrukad och vände om. Jag tror också Buster var nöjd av utfärden. Han sov resten av eftermiddagen och kvällen.