Sista ansträngningen

Tolfte dagen på fosterjorden, och jag kan med gott samvete säga att nu har jag acklimatiserat mig. Det betyder att jag sover bra och att jag inte längre fryser. Allt det andra, som hör våren till, känns tryggt och invant.

Nu tar volontärgänget det sista krafttaget i Nykarleby. Det vill säga de som finns kvar. Fyra stycken har redan börjat jobba, några andra säger att motivationen tryter nu då resan är över. Men de kommer snällt till skolan, åtminstone de flesta dagarna.

Och vi har inte tillfälle att koppla av för mycket. Redan efter några dagar på skolbänken fick vi berättat för oss att vi förväntas skriva ett slutarbete. Tre A4-sidor text, på spanska, att lämnas in senast 24.5. I går måndag kom ett nytt bud: Vi behöver bara producera två sidor, men i gengäld skall de lämnas in på fredag 17.5. Är det rimligt att vi skall skaka ett slutarbete ur ärmen på en enda vecka?

Personligen ligger jag inte illa till. Tack vare Aracely, min värdinna i Estelí, har jag texter att utgå ifrån. Hon uppmuntrade mig att skriva en utvärdering av min tid som assistent och lämna den till skolan, och hon önskade sig en berättelse om min tid i Nicaragua, vad jag hade sett, tänkt och känt i kontakten med ett annorlunda land och dess kultur. De texterna har jag att utgå ifrån och fördjupa lite, och hoppas att det räcker. Senast den tjugofjärde vet jag hur det blev.

Tillbaka till Nykarleby

Hej,
Redan igår måndag 6.5 var det meningen att vi skulle återuppta skolarbetet. Det var lite för tidigt för mig, men idag tisdag infann jag mig. Det visade sig att vår lärare Nancy var sjuk, så vi får sköta presskonferensen idag själva. Dessutom fick vi i uppdrag av rektor Görel Ahlnäs att skriva "blänkare" och skicka till olika tidningar som inte kom hit till presskonferensen. Den enda tidning som dök upp till presskonferens var Kyrkpressen! Det resultatet får vi se småningom. Frivilliga skribenter i gruppen anmälde sig att rapportera till de andra tidningarna.
På detta sätt skall vi hjälpa skolan att marknadsföra nästa års linje, ansökningstiden går ut 15 maj!

Det känns som om jag har lite svårt att samla ihop mig och börja fundera över vad vi har upplevt. En lite illa planerad Sverigeresa kommer nu emellan i helgerna dessutom. Jag skulle nog ha behövt vara hemma några dagar och reda upp mitt huvud, hus och trädgård.

Fick veta att vi förväntas skriva 3 A4-sidor om vår vistelse i Nicaragua - på Spanska!

Jag får nog låta min själ och mina minnesbilder arbeta i ro ett tag framåt innan jag tar en sådan utmaning. Först åker vi till Stockholm och träffar lite släkt och vänner. Kanske min historia växer fram när jag berättar för andra vad jag varit med om?

Vi ses och hörs!
Ingmarie

nu, över 30000 besökare på vår blogg...

Hola! Mucho gusto, amigos!

Lasse Åberg påstår i filmen Sällskapsresan: ” Svenskarna reser inte till något, utan från något”. Ett ganska intressant påstående. För egen del reste jag till något båda vägarna, framför allt när det gäller hemresan.

Resan känns i kroppen. När det är dags att sova här är det lunchtid i Nicaragua. Det gäller på något sätt att få sig omprogrammerad. Men framför allt väntar jag på att själen skall återvända.

På måndag återvänder vi till skolbänken. Då talas det bara spanska !? Vad vi skall göra sista månaden är oklart för oss, men någon typ av analys och sammanställning av resan skall vi i alla fall göra. Jag tror också att man för egen del bör fundera över vikten av denna resa.

Jag vill till sist tacka för alla förböner som vi upplevt helt påtagliga under resans gång. Tänk, att vi alla är hemma helskinnade!

Muchos gracias. Que les vaya bien!

Madrid, 1 Maj

Madrid, 1 Maj

1 Maj på kvällen, i Madrid. Nu har vi europeisk mark under fötterna. Kom hit på eftermiddagen efter en som det kändes ganska kort färd över Atlanten. Jag kunde sova en hel del, och det fanns nu inte annat att göra, då jag råkat få en riktig torrboll till bänkkamrat. Det var en äldre man som inte hade det minsta intresse av att prata. Han satt  bara och blundade, och slumrade. Han kanske inte mådde så bra, för han åt väldigt lite.

Nu är vi alltså i Spanien, och det känns kallt. Vi var ute och gick en stund för att väcka kroppen efter de elva timmarnas sittande på flyget. Jag hade min tunna stickade tröja och vindjackan utanpå den, men det skulle ha suttit bra med mössa och handskar också. Fy och usch!

I natt kommer jag inte att sova ute på terassen, i bara simbyxor och utan lakan över mig. Det gjorde jag de två sista nätterna i San Juan del Sur, och det var något helt underbart! Nattmörkt, mer än 25 grader varmt, och myggfritt, det är något helt nytt i min föreställningsvärld. Som bonus fick jag lyssna till nattens och den tidiga morgonens ljud, de stunder jag var vaken.

Nu blir det andra och kallare bullar. Nu, då jag har upplevt en riktig sommar, skall jag anpassa mig till Finlands gröna vinter, den som vi kallar sommar.

Men det finns ju annat än sol och kläder som värmer. Så jag är glad att komma hem.

Kära Europa

Hola!

Det är den 1:a maj idag när vi atervände till Europa idag pa eftermiddagen. Vi fick frukost cirka 12-tiden pa flyget och nu har just ätit lunch nu vid 17-tiden. Dygnsrytmen stämmer daligt när man aker framat i tiden, vi lämnade Managua cirka 17.45 igar den 30:e och anlände till Madrid 14.15 idag den 1:a maj. Tidigt imorgon, 7.15 lämnar vi hotellet för fortsatt färd till Helsingfors.

Här i Madrid är det lite mulet och regn, det är en mellanstation i klimatet, fran Nicaragua till Finland. Växtligheten här liknar var försommar; Träd som blommar, syrenerna vid hotellet har just börjat slagit ut, gräset är grönt och manga blommor blommar.

Nu har vi slutat svettas, hjärnan fungerar nagot bättre eftersom luften är friskare och svalare, men hur skall vi klara jet-lagen????  Kommer vi att kunna sova inatt? Hur trötta kommer vi att vara imorgon kväll när vi äntligen kommer hem? Kommer vi att orka till skolan pa mandag?
Det aterstar att se!

Tack Guy för skildringen av var vecka i San Juan del Sur, jag vill dock meddela avvikande mening:
Det är mycket möjligt att du gick fran huset till stranden/staden, men för mig tog det nog minst 40-45 mycket svettiga minuter per väg. Havet var dock välgörande svalkande och som tur var sa kunde  ocksa jag vaga mig i vagorna nagra dagar.

Vi ses och hörs snart!
Ingmarie

en lugn vecka i San Juan del Sur....

Hola! Mucho gusto, amigos!

Allt tar definitivt slut en gång. Det låter vemodigt men sant. Det går heller inte att summera alla upplevelser i en bloggruta.

Vi beslöt att hyra ett hus i San Juan del Sur den sista veckan, just för att få lugn och ro, slippa vara undershyresgäst, uppleva friheten och bara sitta och fundera på ett och annat. Ett mycket prisvärt alternativ för 140 UsD per person en hel vecka.

Huset var rymligt, men som en bakugn nu i april. AC och fläktar hjälpte dock upp situationen. Vår viktigaste uppgift var nu att tillreda vår mat och samla våra krafter för hemfärden. Eftersom ingen litar på någon här, hörde också en privat vakt till huset, dygnet runt. Vi bodde med andra ord på ett lyxområde. Huset låg på en 20 minuters promenadväg till stranden och staden. Perfekt, för lugnets skull.

Vattnet här i havet är omkring 6-8 grader kallare här är vid kusten vid Leon. Här svalkar vattnet, just precis som vi är vana med.

San Juan del Sur är en liten turiststad med en, för ovanligheten, träkyrka. Här bjuds det på upplevelser, nästan på allt som har med havet att göra. Båtturer, segling, fiske, surfing och att snorkla. Staden har också en prägel av en partystad för yngre människor som orkar vara i gång till fem på morgonen. Restauranger ligger på rad utmed stranden och försäljare avlöser varandra stup i kvarten. Det hjälper inte att vänligt påpeka att varken hängmatta eller keramikföremål tyvärr ryms med i kappsäcken, de kommer på nytt om någon minut. Men det är ju deras levebröd och de är alltid vänliga. En gång när jag inte ville köpa solglasögon undrade försäljaren om jag ville ha marijuana eller någonting annat uppiggande. Nej, jag avundas verkligen inte deras arbete.

Några ögonblick..

på väg till Pali-butiken gick vägen genom torra hagmarker....

....med betande får

vårt hus i Nacascolo

 i kvällsmörkret ute på terrassen  hörs många främmande ljud

nedfarten från huset

stranden och Stilla havet var helt fantastiska

Kristus-statyn uppe på klippan blickar ner över staden

njaa..

en eftermiddag beslöt vi att åka ut på en fisketur

och det nappade

...hela tiden

nio tonfiskar blev fångsten

vi åkte tillbaka till hamnen i solnedgången över Stilla havet

vi hade köpt en stor kastrull. Den kvällen blev det fisksoppa

utsikt över staden och stranden från Kristus-statyn. Stranden är runt en kilometer lång och staden San Juan del Sur omkring 8 kvarter * 6 kvarter. Det går inte att gå vilse i denna stad.

Jesús de la Misericordia, pekar välsignande mot hamnen. I den här hamnen har många oroligheter utkämpats. Med fundamentet är statyn 24 meter hög

själva statyn är 15 meter hög och gjord i glasfiber år 2000.    Jesús en ti confio - Jesus på dej förtröstar jag

här finns också ett litet kapell inne i fundamentet

mäktiga träd med enorma grenverk

vi fick främmande en dag. Volontären Ayla Fjeld Skorpen från Norge med sin vän Edvin Jesus Flores Rodriguez från Esteli.

I dag är det sista dagen på stranden. Vi har inte mycket annat att göra än att ta emot solstrålarna. Den brunbrända huden hinner svalna under hemresan och vi är alla medvetna om, att det är inte önskvärt att vara alltför öm i skinnet när man kommer hem.....

Hasta pronto!

adjö Esteli....eller på återseende?

Hola! Mucho gusto, amigos!

Vår tid i Esteli tog slut. Under de sista dagarna skulle avfärden förberedas, resväskor packas, kläder skänkas bort, festmåltid avnjutas på Don Suazos campo, skolor besökas för sista gången, vänner kramas om, tårar fällas, anstälda och husvärden avtackas och de sex låsen stängas för sista gång. Det har lagt sig ett vemod över Esteli, men...

Hasta pronto, Nicaragua! Estoy listo por esta vez, yo regreso a casa!

Men till sist några ögonblick...

på resa till Don Suazos campo. Det ar lördag och vi har blivit bjudna på mat av doña Elvira

det fläktar skönt pa pickup-flaket. Framför oss ligger en 20 minuters bilfärd

vill man inte ta in hunden i bussen, kan den ju alltid åka på taket till Somoto

soppan har redan kokat en stund .....

...men ännu har doña Elvira några ingredienser att plocka i. Här i koket med äldsta dottern Ligia, som till vardags jobbar i Managua

Sopa de pollo, med yuka och en massa obekanta grönsaker. Oerhört läckert!

Don Jesús i konversation under kaffepausen. Före det hade han också hunnit visa sina åtta brunnar, Elviras dräktiga sugga, fruktträden, boskapen, och drivbänken med kaffeplantor. 1000 st nya plantor skall planteras i vår före regnperioden.

..sen blev det tortilla med grillat griskött och grönsaker i citrondressing. Vi åkte hem ordentligt mätta

Vi avtackar värdparet

Så till Esteli. Som ni minns nämnde jag om en farbror som har försökt sälja en påse manzanilla, kamomillte, åt mej under de tre senaste månaderna. Nu lyckades han och han skuttade av lycka. Men jag ville ta ett foto av oss tillsammans.

sista klädtvätten före avresan till San Juan del Sur

besökte förskolan och tog avsked. Hörde for sista gången:   Salve a tí Nicaragua.....

Ernesto gjorde också ett mycket uppskattat uppträdande...

..samma måndag hann jag också med de andra volontärerna till Los Pipitos, för att ta avsked med tårta

Christopher

.. efteråt släppte vi loss i salsa-rytmerna. Luis ar en av experterna

Claudia och Roberto sista kvällen i Esteli

... kl 6 på morgonen 23.4. tog jag avsked av min innergård. nu bar det i väg till bussen

inne i mitt rum lämnade jag min resvaska och lämnar dörren på glänt för nästa volontär. Nu återstod endast att öppna och stänga de sex låsen. Adios y gracias !

I skrivandets stund har vi haft 28 828 besök på var blogg. Det hade vi nog inte förvantat oss !!

Hasta pronto en Finlandia!

Snart kommer vi hem

Hola!

Värmen börjar ta ordentligt pa mina krafter. Orkar inte tänka pa att jobba just nu, känner mig helt dränerad.
Jag sover sa länge jag kan för värmen sen är det bara att dricka och försöka orka fram till kvällen, när svalkan kommer. Pa fredagen "släpade jag mig" till Sor Maria för att ta farväl till allihop.

Flickorna dansade modernt....

och traditionellt

och nunnorna sjöng for oss!

Vi blev alltsa väldigt ordentligt avtackade.



Pa söndagen blev Helena jag inbjudna till en utfärd - en av vara vänners mamma har nagra fincor uppe i Miraflor. Det blev en fin dag med härlig svalka. Vi hade picknick bland kossorna och tjurar i godan ro.

picknick

Kaffepaus på vägen hem

En annan dag akte vi till Valle Azteca (ett poolomrade nagra km norr om Estelí). Pa vardagar är man nästan ensam där, men söndagar skall man inte ta sig dit, då är det överfullt. När vi kom var det bara ett sällskap där; en abuela (farmor/mormor) och fyra ungdomar. Helena tyckte hon kände igen den äldre damen - och visst - den visade sig vara kvinnan som hade sin gard och cabañas i Miraflor där vi hyrde i paskveckan. Det blev ett glatt aterseende och hon berättade att hon hade ledigt för av övervaka sin systerdotter vars pojkvän var utlänning (extrangero).


Svalka vid havet sista veckan hägrar. Jag känner mig färdig att resa hem sedan, men nog kommer jag att sakna alla nya vänner jag fatt har!! Det är konstigt hur snabbt man fäster sig vid alla barnen, har bade gett och fatt manga, manga kramar.

Ingmarie

Gustavo bjöd på en fin avslutning

Hola! Mucho gusto, amigos!

fredagskvällens menu

Det här var för vår del slutet på en lång rad musikaliska upplevelser på Mocha Nana Café. Ingmarie, Helena och jag fick denna kväll gäster vid vårt bord. Det är nämligen så att jag blivit tilldelad hörnsoffan en bit framför artisterna, bästa bordet, på vilket det alltid står en lapp, reservado Guy.  Våra bordgäster i kväll var Michael från England, som bygger hus åt sig öster om Esteli, Michael från Kalifornien, som semestrar här och Anna-Lise, volontär från Holland som vi träffade på Los Pipitos. Hon åker till Guatemala i morgon dit hennes pojkvän anländer om någon dag. Hon var lite bekymrad över säkerheten i landet och undrade vad jag hade för åsikt. Jag bad henne att inte vistas utomhus efter skymningen och iaktta allmän försiktighet. Jag sa att det kommer att gå bra och ville inte hon skulle tappa reshumöret av alla skriverier. Men, det är klart, jag skulle inte rekommendera min egen dotter att åka ensam dit, fast det sa jag inte. Jag får lämna henne i de goda änglarnas försorg.

Gustavo framförde en akustiskt rytmisk nicaraguansk-folkton, nu kompad av en ypperlig violinist. Ljudmixningen var denna gång godkänd, men inte mer. Det var fullbokat och stolarna tog slut. En folkkär artist, som kunde kommunicera med sin publik. Ett värdigt avslut. Jag tog också avsked av vännen Jim, som var här med sin familj. Nu avslutar vi de  musikaliska reportagen från denna plats för denna gång.

gitarr och violin ljuder vackert tillsammans

Jag kom under kvällen på att jag inte har något foto av min husvärd Roberto. Jag bad Helena ta en överraskningsbild av oss och förklarade var hon skulle stå och hur jag skulle fånga upp ” sprintern” (han servade sina kunder). Men just när jag lyckats helt enligt planerna, fanns inte Helena på sin plats, utan det tog ett par sekunder innan jag observerade att hon stod till vänster om oss. Det blev en rätt komisk bild och det var jag som blev mest överraskad.

Les presento, Roberto Cárcamo.                   Foto: Helena

 

" Hej, jag känner dej  !!!"   Du har gått med mej här nu i nästan nittio dagar, gata upp och gata ner. Det är roligt att du ännu hänger med!" "Jag räknar helt kallt att du har avverkat NIO maratonlopp (á 42 km) under tre månader. Det enda positiva för din del är att du inte behövt svettas. Tack för gemenskapen. Men nu kan du allt det här och vill till ett land, där skuggorna är längre och klimatet svalare."

Hasta pronto!

en vecka på åldringshemmet Santa Lucia

Hola! Mucho gusto, amigos!

Det är tidig morgon och Kerstin och jag är på väg till åldringshemmet Asilo de casa Santa Lucia. Luften är ännu sval vid sju-tiden. Nu lägger vi också märke till hur vackert träden blommar i allén.

träden har börjat blomma trots torkan, men om någon vecka börjar regnen komma

åldringshemmet Acilo de casa Santa Lucia

Åldringshemmet drivs av 5-7 nunnor(vi fick aldrig reda på det exakta antalet) och intill hemmet finns också byggnaden där de bor. Vi når gallergrinden och hälsar: buenos dias!

Då lyfter mannen i stolen på huvudet och börjar banka med käppen i järnkonstruktionen. Om en stund öppnar en nunna och hälsar oss välkomna. Sedan går vi rundan och hälsar på alla och det får ta tid. En kindpuss och en kram gör alltid gott.

Alla har varit redan varit igång en god stund. Kerstin noterar att alla har fått naglarna klippta redan i dag. Åldringarna är välskötta och rena trots knappa medel. Här lever man också på goda människors vilja att ge. Så stannar en bil utanför grinden och lämnar en hög med mogna matlagningsbananer. Efter en stund stannar en annan och lämnar en låda med läderskor. När vi frågade vad vi kunde bidra med var abbedissan Margaritas svar: ”vi får både mat och kläder men ingen tänker på att vi behöver pengar till mediciner.” På apoteket fanns en för stunden obetald medicinräkning på 10 000 córdoba (400 UsD), som vi beslöt att betala med våra donationspengar.

På åldringshemmet finns ett trettiotal åldringar både män och kvinnor. Den äldsta kvinnan presenterade sig som 102 år gammal. Här finns liggande patienter och några i rullstol, någon blind. Men de flesta är något så när rörliga av sig och är bland annat sysselsatta med att dra trådarna ur tygbitar. Trådarna används som fyllning i dynor som man sedan säljer. Under dagarna har Kerstin bjudit på fot- och nagelvård, vilket uppskattats särskilt av damerna. Men de flesta männen bara sitter och försöker få dagen att gå. Den första dagen satt jag bland dem och samtalade. 

husets trädgårdsmästare sköter väl om den vackra trädgården med blommor, fruktträd, kaffebuskar och grönsaksland

jag uppskattar trädgården till minst en halv hektar. Där finns alltid att göra. I går såddes pumpfrö under kaffebuskarna

Alla behöver beröring och en kram. Speciellt den här damen som är både dövstum och blind. Hon gav ifrån sig ett pip och ville känna på ansiktet och händerna en god stund. En märklig värme omslöt henne.

Sista dagen bjöds vi på sång av den här damen, medan ungdomarna sedan bjöd på discodans som satte sprätt på många

Leticia är 16 år och delar ut medicin. Hon går sista året i högstadiet och vill bli nunna så småningom. Men först åker hon till San Salvador och studerar datateknik.

Gamla knän blir som nya när man hör på rytmisk musik

Innergården och rummen där åldringarna bor. Tre personer i ett rum med endast rum för sängarna.

 

Den här damen presenterade sig som 102 år (född 1911). Hon hade ännu en klar sångröst och tyckte mycket om att sitta framför madonnan. Vilket vackert ansikte hon har!

Först tog jag Silvio, 76 år, med rullstolen ut till trädgården, för att få honom att ta några steg utmed räcket. Han har artros i knäna och sitter för det mesta. När jag frågade vad han arbetat med får jag höra en lång berättelse. Han började arbeta som åtta åring, för att få mat för dagen. Han hade då sju syskon. Sedan har arbetet fortgått på kaffefälten, bomullsfälten och med alla slags grödor. Han hade också plockat kaffebönor i Costa Rica i åtta år. När jag frågade honom om han kan spela gitarr, svarade han att han nog bara arbetat. Han har inga nära anhöriga som kunde ta hand om honom. Ändå säger han att han har det ”bastante bien.” Han är förnöjd.

 

Lantbruksarbetaren Silvio

Martin Cruz är lätt att prata med. Han är dessutom kunnig om det mesta. Han arbetade som byxskräddare innan han drabbades av ett slaganfall som försvagade hela hans högra sida. Han motionerar med käpp några gånger om dagen. Martin har sex barn och när jag frågar om de är ofta på besök, skakar han tyst på huvudet. Och det är en annan historia.

Martin Cruz, skräddare. Han har bland annat gjort sin skjorta, traditionell nicaraguansk

Trädgårdsmästaren höll sig på avstånd från den fotvård fotvård som Kerstin erbjöd. Men i dag beslöt han att vässa upp sin machete och klippa tånaglarna.

I Nicaragua finns inget heltäckande pensionssystem. Har man inga besparingar eller egendomar att falla tillbaka på på ålderns höst är det önskvärt att kunna arbeta ända tills man äter sista måltiden. Lyckligtvis finns det då åldringshem som Santa Lucia, där nunnorna har tagit som sin livsuppgift att hjälpa fattiga åldringar. 

Skattesystemet här i landet är heller ingenting att bygga ett samhälle på. Och eftersom det nicaraguanska folket har rest sig genom revolutionen tycks ingen riktigt heller, i det stora hela, bry sig i de lagar som skall styra folket.

Hasta pronto!