Hola! Mucho gusto, amigos!
Det är tidig morgon och
Kerstin och jag är på väg till åldringshemmet Asilo de casa
Santa Lucia. Luften är ännu sval vid sju-tiden. Nu lägger vi
också märke till hur vackert träden blommar i allén.
 |
träden har börjat blomma trots torkan, men om någon vecka börjar regnen komma |
 |
åldringshemmet Acilo de casa
Santa Lucia |
Åldringshemmet drivs av
5-7 nunnor(vi fick aldrig reda på det exakta antalet) och intill
hemmet finns också byggnaden där de bor. Vi når gallergrinden och
hälsar: buenos dias!
Då
lyfter mannen i stolen på huvudet och börjar banka med käppen i
järnkonstruktionen. Om en stund öppnar en nunna och hälsar oss
välkomna. Sedan går vi rundan och hälsar på alla och det får ta
tid. En kindpuss och en kram gör alltid gott.
Alla
har varit redan varit igång en god stund. Kerstin noterar att alla
har fått naglarna klippta redan i dag. Åldringarna är välskötta
och rena trots knappa medel. Här lever man också på goda
människors vilja att ge. Så stannar en bil utanför grinden och
lämnar en hög med mogna matlagningsbananer. Efter en stund stannar
en annan och lämnar en låda med läderskor. När vi frågade vad vi
kunde bidra med var abbedissan Margaritas svar: ”vi får både
mat och kläder men ingen tänker på att vi behöver pengar till
mediciner.” På apoteket fanns en för stunden obetald
medicinräkning på 10 000 córdoba (400 UsD), som vi beslöt att
betala med våra donationspengar.
På
åldringshemmet finns ett trettiotal åldringar både män och
kvinnor. Den äldsta kvinnan presenterade sig som 102 år gammal. Här
finns liggande patienter och några i rullstol, någon blind. Men de
flesta är något så när rörliga av sig och är bland annat
sysselsatta med att dra trådarna ur tygbitar. Trådarna används som
fyllning i dynor som man sedan säljer. Under dagarna har Kerstin bjudit på
fot- och nagelvård, vilket uppskattats särskilt av damerna. Men de
flesta männen bara sitter och försöker få dagen att gå. Den
första dagen satt jag bland dem och samtalade.
 |
husets trädgårdsmästare sköter väl om den vackra trädgården med blommor, fruktträd, kaffebuskar och grönsaksland |
 |
jag uppskattar trädgården till minst en halv hektar. Där finns alltid att göra. I går såddes pumpfrö under kaffebuskarna |
 |
Alla behöver beröring och en kram. Speciellt den här damen som är både dövstum och blind. Hon gav ifrån sig ett pip och ville känna på ansiktet och händerna en god stund. En märklig värme omslöt henne. |
 |
Sista dagen bjöds vi på sång av den här damen, medan ungdomarna sedan bjöd på discodans som satte sprätt på många |
 |
Leticia är 16 år och delar ut medicin. Hon går sista året i högstadiet och vill bli nunna så småningom. Men först åker hon till San Salvador och studerar datateknik. |
 |
Gamla knän blir som nya när man hör på rytmisk musik |
 |
Innergården och rummen där åldringarna bor. Tre personer i ett rum med endast rum för sängarna. |
 |
Den här damen
presenterade sig som 102 år (född 1911). Hon hade ännu en klar
sångröst och tyckte mycket om att sitta framför madonnan. Vilket
vackert ansikte hon har!
|
Först
tog jag Silvio, 76 år, med rullstolen ut till trädgården, för att
få honom att ta några steg utmed räcket. Han har artros i knäna
och sitter för det mesta. När jag frågade vad han arbetat med får
jag höra en lång berättelse. Han började arbeta som åtta åring,
för att få mat för dagen. Han hade då sju syskon. Sedan har
arbetet fortgått på kaffefälten, bomullsfälten och med alla slags
grödor. Han hade också plockat kaffebönor i Costa Rica i åtta år.
När jag frågade honom om han kan spela gitarr, svarade han att han nog bara arbetat. Han har inga nära anhöriga som kunde ta hand
om honom. Ändå säger han att han har det ”bastante bien.”
Han är förnöjd.
 |
Lantbruksarbetaren Silvio |
Martin
Cruz är lätt att prata med. Han är dessutom kunnig om det mesta.
Han arbetade som byxskräddare innan han drabbades av ett slaganfall
som försvagade hela hans högra sida. Han motionerar med käpp några
gånger om dagen. Martin har sex barn och när jag frågar om de är ofta på besök, skakar han tyst på huvudet. Och det är en annan historia.
 |
Martin Cruz, skräddare. Han har bland annat gjort sin skjorta, traditionell nicaraguansk |
|
 |
Trädgårdsmästaren höll sig på avstånd från den fotvård fotvård som Kerstin erbjöd. Men i dag beslöt han att vässa upp sin machete och klippa tånaglarna. |
I
Nicaragua finns inget heltäckande pensionssystem. Har man inga besparingar eller egendomar att falla tillbaka på på ålderns höst är det önskvärt
att kunna arbeta ända tills man äter sista måltiden. Lyckligtvis
finns det då åldringshem som Santa Lucia, där nunnorna har tagit
som sin livsuppgift att hjälpa fattiga åldringar.
Skattesystemet
här i landet är heller ingenting att bygga ett samhälle på. Och
eftersom det nicaraguanska folket har rest sig genom revolutionen
tycks ingen riktigt heller, i det stora hela, bry sig i de lagar som skall styra folket.
Hasta
pronto!